Jakt med tollare i Kanada

En intervju i Project Upland Magazines podd med Grant St Germaine som har lång erfarenhet av jakt med tollare gjorde mig nyfiken och fick mig att ta kontakt med honom för att få veta mer. Trots den stora tidsskillnaden mellan Sverige och Kanada fick vi till ett intressant samtal om tollare och jakten med dem utan att alltför mycket inkräkta på varandras dygnsrytm. Grant var mycket trevlig och tillmötesgående och svarade tålmodigt på alla mina frågor i stort och smått om tollingjakt.

När jag var barn flyttade min familj till Yarmouth i Nova Scotia. Då visste jag inget om tollare men mina föräldrar var goda vänner med fiskeritillsyningsmannen Avery Nickerson som födde upp och jagade med rasen. Avery var en eldsjäl som gjorde viktiga insatser för att tollarrasen skulle bli vad den är i dag berättar Grant.

När jag fyllt 16 år fick jag följa med Avery på sjöfågeljakten. Att vi lade ut vettar var vanligast men om det fanns bättre förutsättningar för att lyckas med tolling så gjorde vi det istället. De möjligheter som gavs fick avgöra vilken jaktmetod vi valde. Jag brukade ta vägen över Erna och Averys gård för att deras gamle tollare Herman skulle följa med mig ner till saltmaderna för att jaga svartänder och knipor minns Grant. Avery hade så kallade sink boxes som vi använde när vi jagade med vettar. En sink box är en låda med plats för två jägare och en hund som placeras så att den beroende på tidvattnet kan användas för 4-6 timmars jakt. I praktiken innebär det att man sitter i vattnet i lådan med någon decimeter av lådkanten ovanför vattenytan.

Herman (Green Meadows Lac-A-Pac Pal) var en av de första hundarna i Averys uppfödning i Harbourlights Kennel. Han är även anfader till två av de tidiga importerna från Kanada, Harbourlights Perky Peppy och Harbourlights Laddie Buck och finns med i linjerna hos många av dagens svenska tollare. T.ex. är min egen Akka (Blazing Fowler´s Honey Boo Boo) tionde generationen efter Herman.

Grants första egna tollare hette Rusty och hans tre första tollare kom alla från Harbourlights kennel. 1977 fick han anställning inom Royal Canadian Mounted Police (Kanadas ridande polis) och stationerades i Newfoundland för att därefter hamna i Alberta. 2015 flyttade han till Prince Albert i Saskatchewan och har nu jobbat inom RCMP i över 40 år. Men intresset för fågeljakt och kärleken till tollare har han tagit med sig genom livet och är nu inne på sin sjunde tollare, Ducky, som är 9:e generation efter Herman.

Det jag främst tittar på när jag väljer en tollarvalp som ska bli min nästa jakthund är om den kommer från avelslinjer med mycket jakt i sig och om den är lätt att träna säger han. Hundens glädje och lust till träning är viktig. Den ska vara nyfiken, vilja behaga, älska vatten och att apportera. Men det stämmer förstås på de flesta tollarna så i det avseende är det ganska lätt.

Själva tollingen tränar Grant egentligen inte. Det viktiga är att hunden tollar med energi och snabbt levererar in pinnen som kastats. Grant använder inte speciella pinnar eller andra tollingföremål utan tar det han hittar på platsen. Det duger gott säger han.

Det är bra att rekognosera och förbereda platser innan jakten där det är lämpligt att tolla. Hunden måste kunna vara väl synlig för änderna och jägaren måste ha ett gömsle så nära vattnet som möjligt så att inte skjutavstånden blir för långa och man måste även kunna nå gömslet utan att bli upptäckt av fåglarna berättar han.

De lättaste fåglarna att tolla är bergänder. Det längsta avstånd Grant lyckats att locka in dessa från är ungefär en halv mile (800 m). Ofta kan det gå ganska fort för fåglarna att komma in mot hunden och från längre avstånd händer det att de flyger in för att snabbt nå fram.

Några skillnader när på året eller på dagen det går bäst att tolla har jag inte sett men under soliga dagar med lite vind tycks det gå bäst. Vad det beror på att fåglarna vissa dagar inte låter sig lockas av hunden tror Grant beror på att det inte finns så mycket ungfågel i flocken vilka är de som är lättast att tolla. Det är även väldigt tydligt att det just är de markhäckande arterna som låter sig lockas av den rävlika hunden.

Det är viktigt att hunden är under kontroll hela tiden när man tollar. Den får absolut inte visa intresse för änderna som närmar sig då det kan skrämma dem på flykten. När änderna slutar komma inåt och är inom skotthåll låter jag hunden sitta dold i gömslet. Då brukar fåglarna klumpa ihop sig och det är då jägaren brukar skjuta. Forna tiders yrkesjägare sköt första skottet som ett flockskott på vattnet. Så gör man inte längre men när jag var ung i Nova Scotia sköt vi det första skottet på vattnet säger Grant. Men nu för tiden reser jag mig och skjuter alla skott på uppflog.

När jag började jaga i början av 70-talet så användes tollarna främst till sjöfågeljakten men ibland användes de även för jakt på morkulla och fasaner runt Yarmouth och i Annapolis Valley. Numera används de ganska mycket för fasanjakt i USA, medan de i västra Kanada används mest för jakt på änder och gäss. I Kanada eller USA finns inga speciella tollingjaktprov men det finns jaktprov för retrievers där tollarna kan delta.

Numera har Grant även en labrador retriever, Sconnie, och jag frågar honom om vilken skillnad han upplever mellan dem. Givetvis är labradorens storlek och styrka den största skillnaden men bägge är utmärkta jakthundar, mjuka och fokuserade. Jag tror dock att Sconnie är lite mer lättränad säger han.

Eftersom förmågan att vara tyst har varit en akilleshäl hos svenska tollare frågade jag hur Ducky klarar den biten. Hon kan låta lite när fåglarna kommer in för landning och har ett startpip när hon sticker ut på apporten. Men det är inget som är besvärande säger Grant. I USA däremot är the tollerscream ett känt begrepp.

Jag tycker att framtiden för tollarna som jakthundsras i Kanada ser mycket ljusare ut nu än den gjorde tidigare då många tollare var rena utställningshundar och de jaktliga egenskaperna glömdes bort. Rasen har fått mycket publicitet i både Kanada och USA och många startar sina hundar på jaktprov vilket borde leda till att de jaktliga egenskaperna utvecklas och blir allt bättre avslutar Grant.

Intervjun med Grant St Germaine förstärkte ytterligare min bild av att tollaren till stor del även använts till andra typer av sjöfågeljakt. Inte minst vid jakt med vettar, även det en jaktform med gamla anor. Frågan är om vi kan bortse från detta faktum vid våra tollingjaktprov. En champion bör väl vara en färdig jakthund för den uppgift den är ämnad och därför även klara av den ev. störning som det innebär att simma genom ett vettelägg vid en dirigering. Ett annat moment vid tollingjaktproven som rimmar dåligt med en verklig jakt är att vi låter hunden kika fram bredvid tollingnätet. Det skulle aldrig falla en tollingjägare in att göra på det viset då risken är stor att man skrämmer fåglarna. Att hålla hunden dold innan skottet påverkar också hur fåglarna beter sig och deras position kan bli fördelaktigare om hunden sitter dold. Åtminstone i de högre klasserna på tollingjaktproven borde detta beaktas och ev. markeringsuppgifter kan ju komma senare under provet.