Tollarna har en spännande och till stora delar okänd historia. Eftersom mitt intresse för svunna tider är nästan lika stort som det för tollare har det känts inspirerande att kunna kombinera de bägge intressena och försöka lära mig mer om tollingjaktens och rasens ursprung. Att befinna sig hundratals mil från arkiv och gamla urkunder innebär dock att mina efterforskningar begränsas till det som jag lyckas finna på internet.
En fråga jag sysselsatt mig med är om urbefolkningen i Nova Scotia, micmacs, tollade med sina hundar. Några bevis för detta har jag inte funnit men däremot finns det en hel del som visar att de hade hundar som användes till apportering och kunnat användas till tolling.
Tollingjakt har förekommit i Nova Scotia åtminstone sen 1600-talet då franska immigranter lärde sina hundar att tolla. Om urbefolkningen tollade med sina hundar vet man som sagt inte men de använde i alla fall tekniken att dra ett rävskinn fram och tillbaka på stranden för att locka in sjöfågel. De hade även tillgång till små röda hundar och förefaller ha varit skickliga hundförare då det finns beskrivet hur de med handtecken och lågmälda kommandon styrde sina hundar. Dessa var värdefulla och viktiga för familjens försörjning. Hundarna såg inte ut som dagens tollare och släktskapet med dem är antagligen ganska litet då de under tidens gång mer eller mindre medvetet korsats med andra hundtyper och raser till sitt nuvarande utseende.
Thayendanegea (Joseph Brant) Chief of the Six Nations by Wm Berczy, oil c.1807
Thayendanegea (Joseph Brant) var en Mohawkisk militär och ledare som stred på britternas sida under amerikanska frihetskriget. Hans eftermäle är lite blandat då amerikanerna anser att han i det närmaste var ett monster medan han i Kanada hyllas som en hjälte. Målningen som troligen är från 1807 visar honom tillsammans med en liten röd hund i ungefär samma storlek som en tollare. Den här hundtypen dyker upp på flera bilder och i muntliga beskrivningar. Hundar på den tiden var nog en tämligen brokig skara och att urskilja några raser gick knappast. Hunden betydde antagligen mycket för Thayendanegea då den blev avbildad tillsammans med sin husse.
”Mi’kmaqläger” av Hibbet Newton Binney, omkring 1790.
Samma hundtyp återkommer även på nästa bild. Bilden visar några micmacs som återvänder till sitt läger efter en jakt- och fisketur. Längst ner, mitt i bilden sitter en liten röd och slank hund som nyfiket betraktar de återvändande.
Okänd konstnär ca 1850. National Gallery of Canada
En bild som jag är väldigt förtjust i föreställer micmacs som jagar kanadagäss och tydligt visar att hundarna användes till vattenapportering. Hundarna är inte så lika den föregående hundtypen men de är ändå ganska rävlika. Jämför med rävskinnet som hänger till vänster om ingången. Bildens syfte är knappast att beskriva en särskild händelse utan ska sannolikt visa hur jakten bedrevs, vad som sköts och fångades och vilken utrustning man använde. Bland annat kan man se några fångstsaxar, fiskljuster och snöskor. På släden ligger det ett litet älghuvud. Älgen var micmacs viktigaste villebråd och jagades mestadels på vintern med hundar som förföljde dem. Snön bar för hundarna medan älgarna som sjönk ner, snabbt tröttades ut och jägarna kunde komma ikapp och fälla villebrådet.
Men för den som är på jakt efter tollarnas rötter är ändå hundarna det mest intressanta. Två stycken ligger framför ingången medan en är i full färd med att apportera en gås i bildens nederkant. I de två främre kanoterna sitter det hundar. I den vänstra sitter det en alldeles bakom kvinnan och betraktar det som händer på vattnet. I den högra sticker det också fram ett litet hundhuvud bakom kvinnan och lindebarnet men framför mannen.
A Plan of the Inhabited Part of the Province of Quebec. (item ca. Library and Archives Canada
Nästa bild kommer från provinsen Quebec. Det verkar som motivet varit nån form av framsida eller överskrift till en karta. En plan för den bebodda delen av provinsen Quebec står det textat på kanoten. Mitt i kanoten står det en liten röd hund och avvaktar utfallet av det avlossade skottet. Huruvida detta är micmacs vet jag inte då östra delen av provinsen Quebec utgjorde gränsen för deras utbredningsområde.
De franska kolonisatörer som i början av 1600-talet slog sig ner i Nova Scotia och intilliggande områden som kom att kallas Akadien levde i fredlig samexistens med micmacs. Blandäktenskap var ganska vanliga och bilden ovan föreställer en sån familj när mannen kommer hem från en jakttur tillsammans med sin hund. Att akadierna lärde sina hundar att tolla finns beskrivet men om de hade tekniken med sig från Europa eller om de lärt den av urbefolkningen eller kanske t.o.m. utvecklat den på egen hand står det inget om. Att hitta bilder på och beskrivningar av akadiernas hundar har varit svårt. Engelsmännen som 1713 erövrade området från Frankrike utsatte befolkningen 1755 för en regelrätt etnisk rensning och de flesta av dem försvann från Nova Scotia vilket innebar även att många spår av deras kultur försvann. Det är alltid erövrarna som skriver historien vilket jag har en känsla av även gäller tollarnas historia. Det finns dock berättelser som tyder på att akadierna hade tollinghundar. Bl.a. har Eddie Kenney (1874-1953), en franskättad jägare och uppfödare, vars familj hade fött upp tollare i flera generationer berättat att det i den sydvästra delen av Nova Scotia fanns fullt av dessa små röda hundar. Enligt Eddies farfar som var född redan på 1700-talet hade i stort sett varje hem en eller flera tollare.
Okänd konstnär, Mi’kmaqhövding med en europeisk besökare
När de flesta av akadierna försvunnit från Nova Scotia blev indianerna tvungna att börja handla med de nya bosättarna. Detta motiv föreställer en av dessa kontakter. Sannolikt är det målat vid nån gång runt sekelskiftet 1700-1800-talet. På bilden finns det tre små pigga och rödaktiga hundar som påminner om hunden på bilden ovanför.
Tollingjakt 