Ett reportage från en tollingjakt i Nova Scotia i TIME Magazine den 3 december 1951 väckte min nyfikenhet. Där beskrevs hur hunden Dusty när den tollade hela tiden befann sig utanför gömslet och hölls igång genom att man kastade en ny pinne så fort den nått fram till den som kastats innan. Hunden tillbringade också en stor del av tiden i vattnet och lockade även där till sig änder. Först när det var dags för skott kallades Dusty in, fåglarna skrämdes upp och jägarna öppnade eld.

Det här skiljer sig en hel del mot hur jag själv tollar med Akka och hur det går till på våra jaktprov. Där får ju hunden jobba ut från och in till gömslet utan att tillåtas göra några egna turer i omgivningen vare sig på land eller i vattnet.

Att locka till sig änder och gäss med en tollare är egentligen inte så svårt. Det är bara att låta hunden visa upp sig på stranden för fåglarna och hoppas att de blir intresserade av den. Men givetvis kan det spela roll hur hunden beter sig. Lekfullhet anses öka dragningskraften medan motsatsen påverkar änders intresse negativt.

Änderna upplever sällan en simmande hund som ett stort hot men de glider undan och håller sig på behörigt avstånd om den närmar sig. De brukar också simma efter hunden om den byter riktning och simmar från dem. Ibland kan det även inträffa att fåglar som kommer flygande landar på vattnet inte långt från hunden men detta kan även hända om den befinner sig på stranden. En hund som plötsligt dyker upp och kastar sig i vattnet kan däremot skrämma dem på flykten. Några belägg för att man kan öka intresset hos änderna om man låter hunden jobba i vattnet har jag inte hittat även om man rent hypotetiskt skulle kunna tänka sig att hunden simmar ut mot svårflörtade fåglar och drar med dem mot gömslet (en idé som jag måste testa).

Däremot kan en hund som får hämta tollingapporter och plaska lite i vattenbrynet väcka tröga fåglar som inte reagerar på den vanliga tollingen.

Varför tollade man då på det vis som beskrivs i texten?

Jag tog kontakt med Grant St Germaine som har 50 års erfarenhet av tollingjakt och haft Avery Nickerson från Yarmouth som sin läromästare. Jakten i reportaget skedde också i Yarmouthtrakten men han hade aldrig sett eller hört att nån tollat på det här viset. Avery lät hunden apportera pinnen och springa fram och åter på stranden. För att få fåglarna ännu lite närmare stranden brukade han kasta pinnen längre upp på land. Något mervärde med att låta hunden uppträda som i texten ansåg Grant inte fanns. Det viktiga är att hålla hunden igång och det gjorde man minst lika bra på Averys vis. En stor nackdel med att låta hunden arbeta så fritt som i texten är att man inte har möjlighet att styra situationen och att det kan innebära en risk för hunden om den fortfarande är framför gömslet när man skjuter.

Grants förklaring till Dustys uppträdande var att hundarna inte var lika bra tränade och lydiga som dagens tollare. Kastande av pinnar innan hunden tog upp den som kastats innan berodde helt enkelt på att den inte lärt sig att komma tillbaka med dem. Att hunden simmade runt framför gömslet berodde också på brister i lydnaden och att den fann det lämpligt att ta sig en simtur. Grant minns inte att nån av de hundar han såg vid den tiden tillnärmelsevis var så bra tränade som många av dagens hundar.

Kanske är det också en pusselbit till tollarnas fortfarande något självsvåldiga karaktär.

Tolla går att göra på olika vis och med förhållandevis otränade hundar men vill man vara framgångsrik över tid är det viktig att ha en hund som är väl tränad för uppgiften.