Viltspårkurs hos Gästriketollarna

Publicerat i Tollaren nr 3 2020

2019 innebar en riktig babyboom hos Gästriketollarna då många små röda ullnystan kom till sina nya hem i Gästrikland. Under våren i år samlades vi några gånger för att umgås tillsammans valpar, hussar och mattar och börja med lite lekfull apporteringsträning. Den snöfria vintern innebar ju goda förutsättningar till hundträning i terrängen. Själv ägnade jag en del tid till viltspårträning med min Akka och det var då idén föddes att det kanske skulle kunna vara något vi kunde göra tillsammans med våra unghundar.

Fler tyckte att det lät kul och 6 st anmälde sig till kursen. En av mina goda grannar upplät sin mark där det fanns en lägerplats som vi kunde ha som samlingspunkt och där vi kunde lägga spår åt alla håll.

Första träffen var spännande både för mig och för flera av deltagarna. Skulle allt funka som jag tänkt? Hur vet hunden att den ska spåra frågade en matte? En högst relevant fråga som jag inte alls hade tänkt på. Det brukar ju bara funka. Jag kände hur det gungade till inombords. Tänk om de inte ens vill försöka spåra. Vänta får ni se sa jag och försökte se självsäker ut.

Den inledande övningen var ett mycket kort och rakt blodspår. Att se alla förvånade och glada hussar och mattar när deras lilla älskling tog sig an spåret som de aldrig gjort något annat var obetalbart. Hade de haft svans, hade de viftat ikapp med sin hund som just hittat klöven. Även jag kände mig glad. Efter lite fika tog vi oss an nästa övning som var ett lite längre men rakt spår. Då började det synas att hundarna faktiskt var nybörjare men alla hittade ändå sin klöv. Trots att det drog in ett riktigt oväder med blåst och snöglopp var alla taggade på en fortsättning.

Upplägget på kursen var att vid de 5 träffarna successivt öka svårighetsgraden med vinklar, bloduppehåll, spårlängd och liggtid för att vi till sist skulle vara mogna för ett anlagsprov. Även de första spåren hade legat några timmar för att hundarna från början skulle lära sig att jobba med markvittringen och inte gå för högt med nosen. Börjar man för lätt kan man få problem senare.

Det märktes att hundarna var unga och att koncentration och fokus var det som emellanåt brast men sakta och säkert övade de upp sina färdigheter även om det gick olika fort. Några löste koden nästan direkt medan andra hade lite större problem. Förutom att lägga spåren försökte jag peppa och föreslå träningsövningar till nästa gång. Vill man lära sin hund att spåra så måste man träna och gör hunden misstag och tappar spåret så ska man inte deppa. Det ger också lärdom, speciellt om den lyckas söka sig tillbaka på rätt väg men urartar spårandet till fritt sök är det bäst att bryta och sätta den på spåret alldeles innan den tappade bort sig.

Det var roligt att se hur olika hundarna tog sig an uppgiften. Wanna bee tollaren, jaktspanieln Bernie, kryssade ivrigt fram och tillbaka över spåret medan svansen gick som en propeller. Yoko var istället mycket spårnoga och undersökte varje grässtrå. Resultatet blev ändå det samma och man hittade sina klövar. Unga hundar mognar olika fort och några av hundarna hade en rak utvecklingskurva utan större problem medan andra hade en lite krokigare väg till målet.

Till sist var vi framme vid examensdagen och det anlagsprov som varit målet. Ett stort tack till domaren Lars-Göran Hagström från Borlänge som offrade en hel helg för att lägga spår och döma våra hundar. Fyra av dem klarade direkt sina prov. Ytterligare en som vid provet tyckte att grillen och kompisarna var intressantare än spåret klarade senare sitt anlagsprov och den sista hunden kommer säkert också att klara av sitt prov efter sommaren när han mognat lite mer.

Även jag som kursledare lärde mig mycket. Att lägga spår och låta hundarna gå dem var det enklaste. Utmaningen var när det inte funkade riktigt som det var tänkt och att försöka klura ut hur vi skulle komma till rätta med problemet. Det var verkligen utvecklande att få vara med och lära olika hundar att spåra. Man lär så länge man har elever

Torbjörn Holmgren