Akka ska bli tollinghund

Ett hundliv är inte så långt och en dag kommer den smärtsamma insikten att jaktkompisen faktiskt inte kan vara med så länge till och att det är dags för en generationsväxling. Roxane är 11 år men är fortfarande pigg så förhoppningsvis kan hon ta huvudansvaret för tollingjakten också kommande jaktsäsong även om hon nu har fått sällskap av en ny tollartjej som heter Akka. Ja, visst har hon fått sitt namn efter ledargåsen i Nils Holgerssons underbara resa men från början tänkte jag mig ett namn som knöt an till Akadierna, Nova Scotias franska befolkning, som har en stor del i tollingjaktens och tollarnas historia. Namnet Akka föll då snabbt på plats.

Akka, som kommer från Blazing Fowlers kennel i Sölvesborg har redan hunnit bli 11 mån, är en väldigt glad, positiv och lättlärd liten tjej men med en hel del egen vilja. En typisk tollare alltså. Eftersom hon är min tredje tollare så kände jag mig väl rustad för att ta mig an en ny hund men ganska snart upptäckte jag nya utmaningar som jag inte haft med de tidigare hundarna. I Akkas fall är det inlevereringarna av apporterna som hittills varit lite besvärliga. Hon bär gärna dummies och änder men vill helst undersöka dem på egen hand innan det blir aktuellt att lämna dem till husse. Det blir dock sakta bättre så jag hyser gott hopp om att med lite extra fokus lösa det problemet.

Efter drygt 10 år som aktiv tollingjägare tycker jag att jag har fått en bra bild av hur jag vill ha min lockhund. Samtidigt känner jag en ödmjukhet inför uppgiften att träna upp min nya hund. Alla hundar är ju individer med sina unika egenskaper. Målbilden är klar men det är ju inte alls säkert att vi tillsammans klarar att uppfylla allt.

Mina tidigare tollare Liv och Roxane och jakten med dem har gett mig referenser till hur jag vill ha min nya jakthund. Liv hade ett stort jaktintresse och var väldigt tjurskallig vilket kan ha sina fördelar vid andra jaktformer men inte vid tollingjakt. Roxane däremot är mycket annorlunda. Hon är arbetsvillig och väldigt ivrig men har samtidigt en känslig själ och de första åren förstod jag inte det. När jag till slut insåg att hon inte klarade den press jag omedvetet lade på henne fann vi plötsligt varandra. Allt fungerade mycket bättre även om det är långt ifrån perfekt. Roxanes starkaste sida är hennes tolling och arbetsiver. Hon älskar att tolla och kan hålla på hur länge som helst. Ivern är också hennes svaghet så ansmygningen och stadgan har ofta en del övrigt att önska. Insikten om hennes brister gör dock att jag kan parera innan det händer vilket fungerat utan att för den delen vara optimalt. Tillsammans har vi haft många fina tollingjakter och lärt oss mycket om denna spännande jaktform.

Givetvis har jag ambitionen att starta på tollingjaktjaktprov som kontrollstationer för Akkas utveckling. Tollingjaktprovens utformning diskuteras ju ganska ofta men jag tycker att de i det stora hela fungerar bra för att mäta en tollares förmågor och få ett grepp om rasens utveckling. I den verkliga jakten tillkommer det dock sånt som inte kan simuleras vid ett jaktprov. T.ex. måste ansmygningen vara betydligt mer seriös och det är inte sällan nödvändigt att krypa för både jägare och hund.

Ett svårt moment under jakten är stadgan vid skottlossningen. Är man ensam skytt innebär det att man avlossar hagelbössan alldeles intill hunden och att det i många fall lyfter en flock änder eller gäss 20 meter framför den och då krävs det verkligen ett järnpsyke för att inte lätta på rumpan. För att klara det måste det till en hel del och successiv träning så jag inte skrämmer vettet ur Akka första gången jag avlossar bössan i gömslet.

De apporteringar som ofta har vållat problem för Roxane är de som kräver att hon simmar långt ut på öppet vatten efter en bortflytande eller skammad fågel. Utan referenspunkter att sikta på är det lätt att hon tappar modet och vänder innan hon kommit fram. Jag hoppas att jag kan lära Akka att våga simma rakt ut på öppet vatten åtminstone 100 m och helst återvända på inkallning och inte som Liv först efter att hon rekognoserat i Ålands skärgård.

Förutom apporterings- och tollingträningens alla moment kommer Akka att få bekanta sig med så mycket som möjligt av det som hon kommer att råka ut för som min jakthund. Ibland jagar jag med vettar och då är det bra om hon redan innan vet vad det är för något och inte behöver undersöka dem under pågående jakt. Ibland använder jag lockpipan och det måste hon också vänja sig vid även om det låter förskräckligt. Gömslen med kamouflagenät som fladdrar lite i vinden och att åka båt kan också vara lite läskigt i början. I mina planer ingår även att vi ska prova på att tolla in änder, kanske redan i vår, för att lära henne att man inte får bry sig om dem när de kommer simmande.

Akka har redan visat ett stort jaktintresse och kanske kommer hon att få tjänstgöra som stöthund eller kortdrivare när tillfälle ges. Sjöfågel- och tollingjakten är dock mitt fokus och därför ska jag försöka befästa tollingen och stadgan inför änderna innan hon får börja visa sina talanger i den fria jakten. Det finns ju inget bättre än att få jaga djur och skrämma fåglar men det passar sig inte vid tollingjakten. Den snöfria vintern har gjort att vi kunnat träna en hel del viltspår vilket hon redan älskar och visar talang för. Min förhoppning är därför att hon ska lyckas meritera sig och få sån erfarenhet i sommar att hon vid behov kan tjänstgöra som spårhund under älgjakten redan i höst. Förhoppningsvis kommer vi även få möjlighet att spåra riktiga älgar innan det är dags för ett skarpt eftersök.

Ja, det är en hel del som jag vill att Akka ska lära sig och allt kommer säkert inte att bli perfekt men det tar jag i så fall med jämnmod. Vi kommer ändå att få uppleva många spännande tollingjakter tillsammans. Det är jag säker på.