På sajten Endless Migration som handlar om sjöfågeljakt ur olika aspekter finns en artikel som handlar om tollarnas och tollingjaktens historia. Dels refererar man från en äldre artikel som publicerats i Scribners Monthly i November 1887 vilken handlar om en tollingjakt med en Chesapeak duck dog. Det intressanta med artikeln är förutom hundrasen att man med framgång lockar in sothöns inte minst då det är de som tar initiativet att närma sig hunden medan änderna avvaktar en stund innan av de simmar inåt. Min egen erfarenhet av den arten är inte så grundmurad utan endast från kontakter i samband med hundpromenader på ställen där det rör sig mycket folk med hundar och vid de tillfällena har de inte visat nåt intresse.
Precis som med knipan finns det olika utsagor om hur de reagerat på den tollande hunden. Några har lyckats och andra misslyckats. Vid kontakter med jägare i Canada och USA hänvisar man ofta till att det endast är de markhäckande arterna som går att tolla. Med det resonemanget är knipan inte lockbar medan sothönan som bygger sitt bo flytande på gammal vass i vasskanter eventuellt skulle kunna uppleva ett större hot från räven. Sothönan är dock ingen and utan en rall och kanske inte reagerar som and. Tillsvidare placerar jag därför sothönsen tillsammans med kniporna i kategorin svårtollade med högst osäkert utfall. Om hunden även apporterar in det som skjutits framgår inte. Jaktetiken tycks dock ha en del övrigt att önska då man fällde 39 brunänder och 6 sothöns samtidigt vid ett som det verkar flockskott.
I nästa avsnitt hänvisar författaren till en fransk text från 1837 skriven av Greven av Reculot som redogör för ”la chasse au badinage”, en jaktform som förefaller väldigt lik den tollingjakt som bedrevs i Nova Scotia med rävlika hundar som både tollade och apporterade det som fälldes. En av de stora gåtorna i tollarnas och tollingjaktens historia är var jakten med lockande och apporterande hundar uppstod. De engelska decoy dogs lockade bara in fåglarna och det ansågs inte att det gick att kombinera tolling och apportering med samma hund. Istället hade man med sig en särskild apportör för att hämta in bytet.
Författaren anser därför att den franska texten skulle kunna vara en indikation på att den typ av tollingjakt som bedrevs i Nova Scotia uppstod i Frankrike. Personligen tycker jag att den indikationen är väldigt svag då det skiljer åtminstone 175 år mellan den texten och när tollingjakten först beskrevs i Nova Scotia under första delen av 1600-talet inte minst då fransmännen tvingades lämna området 1755 och många av dem då återvände till sitt gamla hemland. Tollingjakten har därför lika gärna kunnat gå den vägen över Atlanten till Frankrike. Fanns det tollingjakt med apporterande hundar i Europa redan på 1600-talet borde det satt lite fler avtryck i historien.
Det är sällan man ser nåt skrivet om ursprungsbefolkningens, micmacs, roll i tollingjaktens uppkomst. I sekler hade de levt som jägare och fiskare och hade hundar som apporterade. Knappast troligt att de undgått att se hur änder och gäss lockades av hundarna. Ännu mindre troligt är det att fransmännen hade jaktformen med sig när det till största delen var stadsbefolkning som sökte lyckan i det nya landet. Tyvärr får vi knappast nån lösning på denna gåta utan får ägna oss åt mer eller mindre välgrundade spekulationer.
Tollingjakt 