Gryningsbild Axmar Bruk

Viken låg helt spegelblank i det svaga gryningsljuset när jag gav mig iväg. Det var väldigt lite aktivitet och jag såg nästan inte en fågel under båtfärden. När jag var framme stängde jag av motorn och låg still en stund. Lyssnade och spanade i kikaren. Det var väldigt lugnt. Man brukar ju höra knipornas karaktäristiska visslande så här dags, men inte ens det hördes.

Men var det inte några änder som låg alldeles intill en av öarna några hundra meter bort? Jo, minsann. Jag överlade med mig själv en kort stund innan jag beslöt att gå iland på ön intill för att försöka locka dem inom skotthåll. Så länge jag kunde se dem låg de kvar och så snabbt som möjligt drog jag upp båten bakom en liten udde, tog på mig kamouflaget, laddade bössan och smög över till andra sidan tillsammans med Roxane. Men tyvärr! De hade hunnit fly fältet.

Då uthållighet är en dygd för en jägare lät jag mig inte nedslås av misslyckandet utan fortsatte som jag brukar och smög fram en bit innanför strandkanten. Stannade, lyssnade och spanade. Längst bort, ett par hundra meter ut, låg det två flockar med knipor. Såna lägger jag inte nån möda på längre då de i det närmaste är omöjliga att locka in med en hund. Skillnaden i det avseendet mellan änder, skrakar och knipor anses bero på att knipan är hålbyggare och inte triggas av ”räven” på samma sätt som de två andra arterna. Vän av ordning kanske då säger att även skraken är hålbyggare. Det kanske stämmer till viss del men vanligast är ändå att den häckar i skrevor eller under nån tät buske.

Efter att ha avvaktat en stund vände jag och gick tillbaka en bit och satte mig på en ny plats. Dags för en kopp kaffe. Denna gång utan mackor då dessa låg kvar på köksbänken. Det blir gott när jag kommer hem tänkte jag för att hålla humöret uppe. Samtidigt hörde jag några änder från det håll vi kommit. När jag gjorde mig klar för att återvända dit fick jag syn på en ensam and ca 75 m ut. Jag hukade mig ner och kröp fram till några buskar och lät Roxane tolla framför mig. Nästan direkt reagerade anden och simmade inåt stint stirrande på hunden. Snart var den inom skotthåll och avslutet blev enkelt för både mig och Roxane.

Roxane med intollad and.
Roxane undersöker sin inlockade and

Nu lät jag friden åter sänka sig över denna del av Östersjön och tog en liten lur i gräset. När jag reste mig upptäckte jag två skrakar som satt på en sten långt ut i vattnet. Det gick att tolla där jag befann mig men det gick även att ta sig fram och visa upp hunden på lite närmare avstånd. Jag valde det senare alternativet vilket visade sig vara ett felbeslut. När jag väl var framme hade fåglarna försvunnit.

Storskrakar
Storskrakspar vilande på en sten. Fågelportalen.se

Ansmygningen är alltid ett riskmoment för att bli upptäckt och misslyckas i sitt uppsåt. Det är många faktorer som påverkar hur tollingen lyckas och det är inte givet att det går bättre bara för att man är närmare. Jag har varit med om att en ensam skrake kommit in från 200 meters håll men också misslyckats med skrakar på halva avståndet. Har man upptäckt fåglarna så borde ju även de kunna upptäcka hunden. Kan man visa upp hunden för fåglarna där man är så gör det och funkar inte det så får man som plan B försöka ta sig lite närmare får bli min lärdom av detta.

Mina funderingar bröts av att jag återigen hörde änderna. Snabbt tog jag mig åt det hållet och när jag var framme upptäckte jag två änder på väg snett ut från var jag befann mig. Att ta sig ännu lite närmare skulle innebära ålande genom ett buskage och en obekväm position för både tollingkast och skytte. Jag provade istället min nyvunna insikt från det förra misslyckandet och kröp ner bakom en grov tall och lite björksly med en fri yta vid stranden där Roxane kunde utföra sin föreställning. Änderna borde upptäcka henne där även om det var ganska snett vid sidan om deras kurs.

Jodå, det funkade. Änderna ändrade snart riktning och blev alltmer fokuserade på hunden. Jag lade bössan i knät för att vara beredd och fortsatte att kasta tollingapporten. Roxane blev allt ivrigare och levererade snabb in det jag kastat. Hennes styrka är tollingen och att hämta det jag kastar kan hon göra hur länge som helst. Ivern är också hennes svaghet då hon kan bli lite övertaggade. Att ha en tokivrig jycke intill sig när man ska skjuta är inte alltid så lyckad. Men då jag är medvetna om hennes brister så vet jag vad jag kan förvänta mig och parera för det.

När jag gjorde mig klar att skjuta upptäckte jag att det även anslutit ytterligare en and och några krickor och att det faktiskt var sex fåglar som låg framför mig. Sista tollingkastet gjorde jag långt åt sidan så att hunden kom ur vägen. Dubblén gick inte att undvika och Roxane hämtade kvickt in det jag skjutit, en and och en kricka.

duck-2140731_1280Gräsänder. Foto Pixabay.com

Det är viktigt att inte överarbeta varken i ansmygningen eller tollingen. Möjligheten dyker upp där och då och kommer kanske inte tillbaka. Ta till vara på den direkt.

En annan iakttagelse var att änderna var väldigt lättollade och triggade av hunden. Så är det inte alltid. Den legendariske uppfödaren och tollingjägaren i Nova Scotia, Avery Nickerson, ansåg att det bästa vädret för en lyckad tolling är solsken och svag vind vilket det var denna dag.