Funderade en hel del på vad jag höll på med när jag sakta kryssade fram i dimman. Var det verkligen en lämplig dag för sjöfågeljakt? Trots Eniros sjökortsapp var det svårt att hålla kursen, speciellt på öppet vatten där det inte fanns några referenspunkter att förhålla sig till.
In i dimman…
Jag förstod att det inte skulle vara nån bra idé att lägga ut knipvettarna. Flög det några knipor så skulle de ha svårt att upptäcka vettarna och jag skulle inte hinna upptäcka de ev. fåglar som plötsligt dök upp i dimman. Jag bestämde mig istället för att prova lyckan med lite tollingjakt. Sikten borde trots allt räcka till för det.
Väl iland på ön smög jag och Roxane fram en bit innanför stranden. Stannade upp ibland, lyssnade och spanade med kikaren. När vi kom fram till den sträcka där det brukar ligga fågel och jag förr lyckats tolla både skrakar och gräsänder blåste jag några gånger i andpipan för att höra om jag fick nåt svar. Jovisst fick jag svar, men var det verkligen en and? I så fall hade den inte tagit del av samma Youtubeklipp om hur änder ska låta som jag har gjort.
Jag smög fram ytterligare några steg, och där, en bit bort simmade en flock änder snett ut ifrån där jag befann mig. Snart hade de försvunnit ur sikte men då dök det upp en ny and ännu lite närmare. Snabbt men försiktigt tog jag mig fram och gömde mig bakom en stor sten. Jag började direkt att tolla med Roxane på den vänstra sidan stenen för att få stopp på anden. Den stannade upp, vände sin uppmärksamhet mot hunden och började glida inåt. Snart försvann den ur sikte bakom stenen och jag kikade försiktigt över kanten. Jodå, den var fortfarande på väg in. Jag lät Roxane tolla åt höger istället för att få anden synlig på den sidan stenen och få den i lämplig position för ett skott. Väldigt försiktigt och vaksamt gled den fram dit jag ville ha den. Sista kastet gjorde jag åt vänster för att få bort hunden ur skottfältet. Allt gick bra och Roxane hämtade in anden utan problem.
Nöjd med vår insats så plockade jag fram termosen och mackorna övertygad om att det inte skulle bli några fler möjligheter där. Då fick jag till min förvåning se en amper delegation med ett tiotal skrakar komma simmande mot hunden från höger. Det här händer bara inte tänkte jag och hukade mig på nytt för en insats med Roxane. Men trots allt bekräftade det bara min erfarenhet att skrakar kan vara väldigt lättollade. De blir nästan som hypnotiserade och glider mot hunden med stela nackar.
Jag lät Roxane visa upp sina konster på samma ställe som tidigare. Nu kan jag få ett bra läge för en dubblé tänkte jag, när jag fått in de två första i samma glugg i vegetation där jag sköt förra gången. Då blev de sista fåglarna i gruppen plötsligt oroliga och lyfte. De två första låg kvar men verkade vara på väg att sticka även de. Jag sköt den främre men avstod att skjuta på nästa som redan hunnit utom skotthåll. Skraken flaxade fortfarande när Roxane kom fram till den men utan att tveka tog hon ett resolut grepp och bogserade in den.
Nu kunde vi fortsätta vår avbrutna fikarast. Roxane och jag delade lika på mackorna. Utan henne hade det inte blivit nått byte idag. Att skrakarna blivit skrämda kan ha berott på att jag glömt mina handskar och de varsnat min närvaro när jag kastat tollingapporten. När vi gick tillbaka mot båten så började regnet att strila så jag beslöt att avbryta och åka hem till stugvärmen.
Ofta kommer de fina jaktupplevelserna när man minst anar det.
Roxane med sina inlockade fåglar
Tollingjakt 