Decoy Dogs

Infört i Tollaren Nr 1 2018

När tollarnas och tollingjaktens historiska bakgrund kommer på tal hänvisar man ofta till engelska decoy dogs eller piper dogs som de också kallades och holländska kooikkerhondje vilka användes för att locka in änder i fångstanläggningar. Denna fångstmetod har väldigt gamla anor i både England och Nederländerna och tillämpades i bägge länderna redan i början av 1600-talet. Metodens ursprung anses dock vara i Nederländerna och de tros ha kommit till England med holländska ingenjörer som hjälpte till med kanalbyggen. Det engelska namnet på en sån fångstanläggning, decoy, kan härledas ur det nederländska namnet eendenkooi. Mannen som skötte anläggning kallades för kooiker och hondje är en liten hund, Kooikerhondje är alltså kooikermannens lilla hund och det motsvarande i England är decoyman och decoy dog. Än i dag finns anläggningar i drift i både England och Nederländerna för forskning, turistbesök och bevarande av ett kulturarv.

I The Book of Duck Decoys från 1886 av Sir Ralph Payne-Gallwey görs en genomgång av i stort sett allt som berör denna fångstmetod. Vid den tidpunkt som boken skrevs hade fångstmetoden redan minskat i omfattning men som mest tror man att ca 500 000 änder fångades årligen. Decoyen låg i ett låglänt område där det fanns gott om änder och bra möjligheter att gräva de kanaler (pipers) som behövdes. Principen är att änderna ska luras att simma in i en kanal som har ett nät över sig vilket bara tillåter änderna ta samma väg tillbaka om de vill dra sig ur. Kanalen som successivt blir smalare har en svagt böjd form för att fåglarna inte ska ana att de simmar in i en fälla. Till sist är struten så smal att änderna är fast.

En Decoy var ofta en väldigt hemlig anläggning omgiven av staket för att förhindra insyn och otillåtna besök. Vanligen sköttes de av en man eller familj och man var väldigt ovillig att dela med sig av sina kunskaper till utomstående. Konkurrens skulle ju minska möjligheten att försörja familjen. Ofta tog en decoyman sig friheten att ljuga om hur fångsten gick till för att förhindra att fler lärde sig knepen. Kunskaperna förmedlades muntligt mellan far och son eller till den som skulle efterträda.

Änder på väg in i decoyens kanal. Ur The Book of Duck Decoys

Visst finns det likheter med den tollingjakt vi tillämpar med våra tollare och fångsten i decoyer men även stora skillnader. Den stora likheten är förstås hunden. En rävlik och lekfull hund med en yvig svans anses, precis som vid tollingjakt, vara det bästa.
Ofta förbättrade man möjligheterna till en god fångst med utfodring av änderna. När man läser om just detta så inser man att det för att försörja sig som decoyman krävde kunnande och erfarenhet. De verkligt skickliga decoymännen kunde t.o.m. locka in änder enbart genom utfordring och då krävdes det att man använde lagom mycket foder för fåglarna skulle finna det värt att söka sig allt längre in i decoyen. Änderna fick inte heller vara för mätta och utfordrade sen tidigare för att ha ett stort sug efter mer föda.

Men hur hundarna användes är förstås det mest intressanta för oss tollarägare. För ändamålet användes lämpliga blandrashundar och de engelska decoyhundarna kom aldrig att utvecklas till en egen ras som den nederländska kooikerhondje eller tollaren i Nova Scotia.

Decoymannen låter hunden visa sig för änderna. Ur The Book of Duck Decoys

Decoymannen befann sig gömd bakom stora skärmar som var uppställda intill kanalen. Så länge han var bakom dessa kunde änderna inte upptäcka honom. Med jämna intervaller fanns en öppning där hunden kunde hoppa ut och springa framför skärmen synlig för änderna för att sen försvinna in i nästa glugg. Änderna simmade då längre in för att se var hunden tog vägen. Decoymannen ställde stora krav på sin hund. Den måste vara tyst och inte visa intresse för änderna. Den fick inte ens kasta ett öga över axeln mot änderna och den skulle även vara lekfull och ha rätt exteriör. Vid varje öppning fanns ett lågt staket som hunden tog ett skutt över vilket var är ett sätt att få änderna ännu mer intresserade. Skulle änderna visa dåligt intresse försökte man få hunden att komma ut ganska nära änderna några gånger. Man tog då en liten risk då det kunde hända att de istället blev skrämda. När de väl kom igång och började simma allt längre in var det viktigt att hålla dem igång. Hunden fick inte stanna upp när den var utanför skärmarna och allt skulle helst gå i en enda rörelse inåt. Det som absolut inte fick inträffa var att hunden dök upp bakom änderna vilket skulle kunna få dem osäkra och ta till flykten. Till slut när änderna kommit så långt in i kanalen att risken var liten att de skulle vända och flyga ut igen klev decoymannen plötsligt fram och skrämde dem ännu längre in. Nu hade hunden gjort sitt och det återstod bara att mota änderna allt längre in i en nätstrut som var ganska lik en ryssja. Avlivningen skedde för hand och fångsten i decoyerna innebar alltså varken att man använde skjutvapen eller att hundarna apporterade.

Decoymannen skrämmer änderna längre in i kanalen. Ur The Book of Duck Decoys

Decoymannen ansågs ofta vara en lite udda typ. Han framlevde sina dagar vid sin decoy tillsammans med sin hund där det var en dygd att röra sig lugnt och tyst för att inte störa änderna i onödan. Det präglade även hans person i umgänget med andra människor. Han var nästan lite skygg, rörde sig försiktigt, talade tyst och var hemlighetsfull. Säkert en hel del myt i detta men det ger ändå en bild av vad som krävdes för att bli en framgångsrik fångstman.

Dagens fångst

Att några av tollarnas och tollingjaktens rottrådar går tillbaka de engelska decoy hundarna är nog helt säkert. I området kring Chesapeake Bay i nordöstra USA tollade man i mitten av 1800-talet med hundar som förefaller ha varit ganska lika decoy dogs. T.ex. användes de inte till att apportera de fällda fåglarna och när man tollade kastade man inga föremål som skulle hämtas utan man slängde små stenar som skulle få hunden att röra sig och leka på stranden. I Nova Scotia är det lite annorlunda då de franska bosättarna redan i början av 1600-talet även använde sina hundar som apportörer när de tollade. Bland annat därför känns en direkt koppling till engelska decoy dogs eller holländska kooikerhondtje mindre trolig där medan en koppling till ursprungsbefolkningens hundar verkar mer sannolik.

    The Decoyman