Att bedöma tollarens jaktliga egenskaper

Följande text är det inledande avsnittet från sammanfattningen av Tollarklubbens jaktprovsdomarmöte i januari 2015 och är författad av Tollingjaktprovsdomare Gunnar Pettersson. Den ger en viktig bakgrund för hur vi ska bedöma tollarens kvaliteter på ett relevant sätt. Det är tyvärr fortfarande ganska vanligt att man har retrieverjaktproven som måttstock när man diskuterar bedömningar på tollingjaktproven.

Ett jaktprov är ingen tävling utan ett verktyg för att bedöma hundens jaktliga egenskaper. Någon exakt rättvisa i upplägget mellan ekipagen kan man inte förvänta sig dels beroende på att förutsättningarna varierar över dagen och dels att domarens uppgift är att bedöma varje enskild hunds jaktliga egenskaper. Detta innebär att man kan tillåta sig skillnader i upplägget mellan ekipagen för att kunna samla in tillräckligt med information för en bedömning.

Jaktprov är ingen tävling. Embla och Indra kämpar om samma pinne. Ägare och fotograf Mia Eriksson

Skolmässig jakt med Tollare

av Gunnar Pettersson

All provverksamhet och jakthundsbedömning måste utgå från den skolmässiga jaktens villkor och krav. Detta innebär att innan man ens kan börja diskutera bedömningsprinciper måste man enas om vilka jaktliga områden och uppgifter rasen kan ställas inför och inte minst i vilken jaktlig miljö hunden skall användas.
Domarkåren måste med andra ord ha en gemensam grunduppfattning av Tollaren som jakthund och först därefter är det meningsfullt att diskutera detaljer och utforma anvisningar för bedömningen.

Även om tolling av sjöfågel med hjälp av hund varit känd sedan lång tid tillbaka så är Tollaren som jakthund relativt ny för oss och detsamma gäller provformen.
Den intensiva utvecklingen på provsidan under senare år har dock skapat en god bild av Tollarens styrkor och svagheter och domarkåren är nu rätt väl medveten om rasens jaktliga nivå i de olika funktionerna. Därför är nu räått tid att styra upp verksamheten innan den riskerar att låsas i värderingar som i huvudsak är anpassade för andra raser.
De domare som i dag dömer tollingjaktprov är i huvudsak hämtade från den grupp av jaktprovsdomare för retriever som visat intresse också för Tollaren som ras och för den specifika provform som har utvecklats för rasen. Fördelen med detta är uppenbar. I SSRK finns redan 70 års erfarenhet av apporterande jakthundar och att då initialt utnyttja en domarkår som redan är granskad ur allmän lämplighetssynpunkt och väl övad i rollen som domare med stor vana att ”läsa” hund är naturligt.

Det finns många apporterande raser. Här en Engelsk Springer Spaniel. Foto Pixabay

Den naturliga frågan inställer sig då om det skiljer något i bedömningen av Tollare jämfört med brittiska retrieverraser? Ja och nej! Det finns en rad olika raser eller rasgrupper bland våra jakthundar där apportering ingår som en mer eller mindre viktig del av de jaktliga funktionerna men en sak är gemensam: Det ideala utförandet är detsamma oavsett ras men man lägger ”ribban” olika högt beroende på hur hög grad av specialisering rasen har som jakthund.

Varför har man då inte samma krav på apporteringsarbetet för alla raser? Här kommer genetiken in i bilden. En jakthund, även av en hårt specialiserad ras, är en ganska sammansatt och komplicerad genetisk produkt och för varje ny funktion man lägger till de övriga så får man vara beredd att sänka kraven eller lägga ned mer kraft på dressyrarbetet. En mångsidig ras blir aldrig lika bra i de enskilda delarna som en specialist men man kan få en hygglig kompromiss.

Trolla tänker jakthund bli…… Blazing Fowlers kennel

För domare som dömer olika provformer för apporterande hundar är detta inget stort problem men man måste anpassa sin bedömning till den aktuella provformen så att man har rätt ”glasögon” på sig vid de olika uppdragen.
Hur anpassar man dessa tankegångar med hänsyn till Tollarens jaktliga uppgifter? I jaktprovsbestämmelserna står klart uttalat att Tollaren skall vara en utpräglad and- och gåsspecialist. Det står också att hunden skall växla mellan tollingens mer lekfulla apportering och apportörens arbetsuppgifter. Redan här inser den initierade att det föreligger svårigheter. Att i ena ögonblicket kräva ett lekfullt tollingarbete utan krav på stadga eller felfria apporteringar för att i nästa ögonblick kräva stadga, felfritt apporteringsarbete och utan gnäll eller pip går inte att genetiskt förankra. Det bli då mest en bedömning av förarens dressyrskicklighet och ger föga vägledning för avelsarbetet enligt §1 i jaktprovsbestämmelserna.

And- och gåsspecialisterna Lewis och Elite. Vildandens kennel

Låt oss också se på den jaktliga miljö som är Tollarens naturliga arbetsplats och på vilket sätt den skiljer sig från den miljö som är de brittiska retrieverrasernas arbetsmiljö.
Tollaren är en vildmarkshund att användas vid jakt på sjöfågel med funktionen att såväl locka fågel samt att därefter apportera skjutet vilt. En jaktform där jägaren är ensam med sin hund utan störande inslag. Denna jaktmiljö är så långt man kan komma från en brittisk klappjakt med drevkedjor, hundar och passkyttar. Båda miljöerna är var för sig extrema men helt olika och ställer också helt olika krav på hundarnas uppträdande.

När man skall fastställa den skolmässiga jakten (oavsett ras) så skall man

• Bestämma den jaktliga användningen och funktionen
• Fastställa vilka grundläggande egenskaper en hund med dessa funktioner måste ha
• Fastställa i vilken jaktlig miljö hunden skall jaga i

Detta är nyckelfrågor. Försök inte att fylla på med så många andra funktioner som inte är nödvändiga. Det går inte att genetiskt säkerställa.
För ett effektivt tollingarbete behövs en hund med temperament och livlighet i sitt uppträdande.

För det efterföljande apporteringsarbetet krävs en hund med stark vattenglädje och med eget initiativ.

Det är inte SSRKs eller Tollarklubbens uppgift att göra om Tollaren till en brittisk klappjaktshund. Tvärtom är det vårt gemensamma ansvar att bevara och utveckla Tollarens särdrag och förstärka de egenskaper som krävs för en effektiv jakthund i sin naturliga jaktmiljö.

Först då blir Tollaren ett val att överväga för den intresserade and- och gåsjägaren.