Berättelsen om tollinghundarna i Maryland som lockade men inte apporterade fick mig att söka efter det tidigaste som finns skrivet om apporterande lockhundar.
De första europeiska bosättarna i Nova Scotia var fransmän som kallade området för Acadien. De befolkade området i ca 150 år innan de 1755 fördrevs av britterna och många av deras historiska lämningar gick förlorade. Det har därför varit väldigt svårt att hitta källor som beskriver deras jaktmetoder.
Jag tycker mig även ana en kolonial vinkel på historien om tollinghundarna i Nova Scotia. Medvetet eller omedvetet utgår man från sitt eget (britternas) inträde på scenen och börjar tideräkningen därifrån. Märkligt tycker jag då man vet att acadierna tollade med sina hundar. Att indianerna använde sina hundar till lockjakt har jag inte hittat något skrivet om men de hade vattenapporterande hundar som de förde på ett avancerat vis med handtecken och lågmälda kommandon. Det finns även beskrivet att indianerna använde metoden att med ett rävskinn som drogs fram och tillbaka över stranden locka in fåglar. Eftersom de levde i fredlig samexistens med acadierna och utvecklade en i vissa avseende gemensam kultur fanns det goda förutsättningar att lära sig av varandra.
Därför återvände jag till den franske kolonisatören Nicolas Denys ”Description and Natural History of the Coasts of North America (1672)” (sid 384-385) där det finns följande avsnitt vilket jag har översatt.
Foto Pixabay.com
”Rävar finns i flera olika färger. En del är helt svarta, men de är sällsynta. Sen finns det de som är svarta eller gråa och vitt fläckiga men de absolut vanligaste är de som är gråa och röda men med övervägande rödaktig teckning. De har ett listigt och subtilt sätt att fånga gäss och änder. Upptäcker de några flockar av dessa ute på havet, rör de sig efter stranden, gör rusher på trettio till fyrtio steg och går fram och tillbaka. Fåglarna närmar sig då tyst och räven fortsätter att hoppa, leka och röra sig på stranden. Fåglarna fortsätter att närma sig och när dessa är nära slutar räven plötsligt och lägger sig på rygg och rör bara på svansen. Fåglarna är så dumma då det nästan verkar som de vill picka på räven som tar sig god tid innan den slår till och fångar en fågel.
Foto Pixabay.com
Vi tränar våra hundar att på samma vis som rävarna lockar in fåglar. En skytt placerar sig i ett gömsle där han inte kan bli upptäckt. När fåglarna är inom ett bra skotthåll skjuter han och kan då lyckas döda 4-6 st. Samtidigt hoppar hunden i vattnet för att hämta in det som är fällt”.
Acadiernas tollinghundar apporterade alltså redan i mitten av 1600-talet. Att det är hundar av typen brittiska red decoy dogs eller holländska kooikerhundar tycker jag man med stor sannolikhet kan utesluta då dessa inte användes för apportering.
För mig känns det rimligt att micmacindianerna redan när fransmännen dök upp använde sina hundar till tollingjakt. De försörjde sig till stor del på jakt och fångst och hade kännedom om rävens sätt att jaga sjöfågel och hade i sekler förfinat sina metoder. Att acadierna på bara nåt decennium skulle utveckla tollingjakten verkar mindre troligt.
Jag tycker därför att man med stor sannolikhet kan se en utvecklingslinje från micmacindianernas och acadiernas hundar till dagens tollare och tollingjakt. Säkert har det skett en stor påverkan från andra håll men tollingjakt som vi känner den idag bedrevs redan på 1600-talet i Nova Scotia.
Tollingjakt 