Ur boken Duck, Goose and Brant Shooting
Av Dr. William Bruette, redaktör för Forest and Stream Magazine
Publicerad av G. Howard Watt NY City, 1929

Översatt och bearbetad av Torbjörn Holmgren

 

TOLLINGHUNDEN

Det faktum att räven genom att leka på stranden kan locka änder och gäss till sig för att försöka ta en fågel kan utnyttjas om man tränar en hund av lämplig storlek och färg att uppträda på samma sätt. Den här metoden kan tillämpas överallt där det finns öppet vatten med änder och gäss och en strand där hunden kan visa upp sig för dem.
De arter som reagerar mest på den tollande hunden är brunand (Readhead), svartand(Black Duck), bergand (Bluebill) samt buffelhuvud(Butterball) och skrak (Merganser). Knipor (Whistler eller Goldeneye) däremot flyger oftast när de upptäcker hunden medan sothönor (Coots) brukar vara helt ointresserade.

common-pochard-duck-599249_960_720Brunand (Readhead) Foto Pixabay.com

Har du aldrig sett en tollinghund i arbete måste du komma med mig till mitt gömsle som jag har vid en vik där svartänder brukar samlas. Men vi måste vara där innan gryningen. Så lät inbjudan från jägaren och tollarentusiasten H.A.P. (Harry) Smith från Nova Scotia.

Gömslet som består av tre eller fyra uttjänta hummertinor och några gamla trädrötter täckta med sjögräs är bara tillräckligt stort för att dölja oss och hunden. Det är december och det är kallt men vi försöker ändå göra det så bekvämt som möjligt för oss, fäller upp pälskragarna och drar ner kepsarna. Insjöarna är frusna och änderna håller nu till där de brukar tillbringa vintern. När jag vrider lite på huvudet ser jag lampans gula sken i köksfönstret på bondgården på andra sidan strandängen där vi för en timme sen njöt i värmen från den stora vedspisen och av en god frukost med bröd, färska ägg och varmt te. Det är stjärnklart, vindstilla och gnistrande kallt. Vår hund Buff har rullat ihop sig och lagt sin rävliknande svans över nosen. Han är den enda av oss som är komfortabelt varm i kylan.

Vi hör svartänderna kvacka ute i viken. Buff hör dem också och rör på öronen när han lyfter på huvudet. Han skakar av spänning då han vet vad som väntar. Sakta ljusnar det och vi börjar alltmer kunna urskilja omgivningen. Vi hör ett sus av vingarna när änder kommer flygande från saltbäckarna där de har tillbringat natten och det blir ytterligare kvackande när de landar bland de andra änderna som redan låg i viken.

black duck

Sakta utvecklas det som ser ut som några mörka fläckar ute på vattnet till en flock med 20 fåglar eller mer. Ca tvåhundra meter ut ligger de och kvackar. Den uppstigande solen börjar nu värma dem lite. Ibland plockar de i sina fjädrar eller flaxar med vingarna. Tidvattnet når nästan ända upp till gömslet och vi har en bra position även om vi får räkna med att en del av änderna sen tidigare vet att stranden kan vara farlig. Nu är det dags att visa hunden och husse tar fram en boll av hårdgummi ur rockfickan. Det är just det som Buff väntat på. Pupillerna blir stora när han ser bollen som är det kärast på jorden förutom husse. Den skulle till och med kunna locka honom från den godast köttbit.

Jag kan inte hjälpa att det känns tokigt att låta hunden visa sig för änderna. Det troligaste är väl ändå att de flyger sin kos allihop. Borde vi inte avvakta tills tidvattnet vänder och de kanske kommer närmare stranden tänker jag.

Vänta nu med skotten säger Harry. Du får absolut inte skjuta när hunden är utanför gömslet. Om du gör det kommer hunden snart att ”ta det första skottet” själv när fåglarna kommer nära och bli benägen att dyka i efter dem utan att vänta på att jägaren skjuter.

Det finns öppna sandfläckar på varje sida om oss som ger ett perfekt underlag för hunden och vi kan tolla med honom åt bägge håll. Harry kastar ut bollen åt ena hållet och Buff skuttar snabbt efter den och kommer lika snabbt tillbaka och släpper den i hans hand. Ut igen med bollen och Buff efter. Genom ett titthål i gömslet ser vi hur fåglarna sträcker på halsarna och riktar sin uppmärksamhet mot hunden. När bollen hamnar bland lite sjögräs svänger Buff högt på svansen medan han nosar efter den försvunna bollen. Ett dussin av fåglarna svänger om och simmar mot gömslet. Då sträcker de inte längre på halsarna utan viker in dem och simmar mot oss med ett ”meamp-amp, meamp” i den svaga medvinden.

Buff tollar så fint. Skuttar lika fort in som han skuttat ut efter bollen. Fåglarna ser helt runda ut när de dragit in sina halsar och drakarnas gula näbbar blänker i sokskenet. Så får Buff vittring av dem och stannar i steget och tittar ut mot änderna. Harry ”chirpar” lite med läpparna och hunden skuttar snabbt in igen. Ingen risk att han skulle sluta att tolla.

Flocken med änder som nu ligger ca 30 meter framför oss är ganska utspridd när Buff släpper bollen i husses öppna hand för sista gången som viskar ligg. Nu finns det två saker att välja på säger Harry. Antingen reser vi oss och försöker skjuta en and med varje pipa eller så väntar vi tills änderna blir oroliga över att inte se hunden, vänder och simmar ut igen i en tätare formation. Om du kan glömma alla kalla morgnar och ovädersdagar då du bara fått sitta och vänta utan att något hänt eller då du krupit i lort och lera för att försöka få en skottchans då kan vi resa oss och försöka få en double och vara nöjda med det. Men om du aldrig haft chansen på ett flockskott men vill ha ett nu då ska vi avvakta.

Så börjar den gamla draken sträcka på halsen, titta oroligt mot stranden och börjar att simma fram och tillbaka. Sakta svänger den och simmar utåt. De övriga änderna samlas och simmar efter medan de vrider på nacken och tittar bakåt. Buff skakar av iver när han hör att vi osäkrar våra vapen. Så sticker vi försiktigt upp två par bösspipor som är laddade med 3 1/2 dram rökfritt krut och 1 ¼ ounce nr 2 över kanten på gömslet. Lika försiktigt kikar hunden över kanten, på helspänn för att snart få göra en insats.

De två skotten låter som ett och sju vettskrämda fåglar lyfter rakt upp. Tre av dem fälls vid nästa två skott. Två skammade änder simmar runt i små cirklar och vi vadar ut i vattnet så lång som vadarbyxorna tillåter och avlivar var sin. Under tiden har Buff redan nästan nått fram till den närmaste drivande fågeln. Se hur han simmar! Ropar Harry entusiastiskt. Det finns bara en ras som skulle kunna simma lika fort och det är en tollare.

Det behövs inga kommandon för att tala om för honom att apportera. Så fort han lagt fågeln på stranden kastar han sig i igen tills den åttonde och sista anden är hämtad. Då skakar han av sig och tittar samtidigt på husse som tar hans huvud mellan sina händer och viskar i hans öra ”duktig pojke” medan Buff grymtar belåtet nästan som om han säger ”vi gjorde tricket igen”.

Så berättar Harry om tollinghundarnas historia. Hundarna kommer i regel ifrån avelshundar som i generationer valts ut och tränats att tolla och genom sina rörelser och aktivitet locka in änder till stranden och de dolda jägarna. Det är lika naturligt för en tollare att hämta och leka med ett tollingföremål som det är för en setter att stå för fågel eller drivande hund att driva ett villebråd.

Gammal tollarbild

I slutet av 1860-talet fick en Mr. James Allen i Yarmouth, Nova Scotia, en engelsk flatcoated retriever av en kapten på en skonare. Tiken var mörkröd och vägde ca 18 kilo. Därefter parade han den med en Labrador retriever som var en bra apportör. Den första kullen valpar blev mycket stora, större än sina föräldrar och var fantastiska apportörer. Flera av dessa tikar blev parade med en brun cocker spaniel som importerats från Massachusetts. Senare korsade han även med en irländsk setter. Dessa hundar har blivit uppfödda i Yarmouth county, särskilt vid Little River och Comeu`s Hill och de flesta är rödbruna från nos till tippen på den buskiga svansen. Vissa har vita tecken på bröst och i ansiktet. De väger ungefär 22 kg (tikar 18 kg), är ca 50 cm över manken och ganska bredaxlade med måttligt stora och hängande öron. Ibland blir en valp svart och den kan tyvärr inte användas som tollare men är givitvis en lika bra apportör.

30435_121369681229010_3445777_n

Som vattenhund har tollaren ingen like. Den kommer att jobba för dig tills den är helt utmattad. Förra vintern fruktade jag att jag hade förlorat Buff vid två tillfällen. Just vid det här gömslet skadsköt jag en and som simmade iväg. Hunden simmade efter allt längre ut mot havet och snart såg jag dem inte längre. Tidvattnet hade vänt och jag sprang efter stranden och försökte hitta en båt. Bortom Read Head, tre kilometer nedanför oss, gav jag upp och bedrövad återvände jag till gömslet för att hämta min bössa. Vad jag ångrade de gånger jag varit arg och givit honom tillrättavisningar. Han var ju ändå en så fin hund. Gissa om jag blev förvånad när Buff låg vid gömslet med sin and när jag kom fram. Han måste ha simmat närmare 5 km i iskallt vatten och verkade nästan oberörd.

Vid det andra tillfället var vi ute och sköt sträckande änder i månskenet uppe vid den breda viken som du ser bortom bron. Jag sköt en and som föll bland isflaken som skavde mot varandra i det inkommande tidvattnet. Buff kom in i det värsta av det och både hund och fågel försvann mellan isflaken. Det kändes som flera minuter men till sist dök han upp i månskenet med fågeln mellan sina käkar.

bergand16Bergand (Bluebill eller Greater Scaup) Foto Pixabay.com

Änder går inte att tolla mot vinden. Det kommer inåt vid sidvind eller som du just sett i medvind men det fungerar även om det är vindstilla. Svartänderna kommer inåt med halsarna nerdragna, bergänderna med huvudena högt och stela halsar på samma vis som skrakarna. Kanske är tollaren som mest effektiv tidigt på hösten innan fåglarna lämnar insjöarna och många av dem fortfarande är ganska unga. Jag har sett unga svartänder simma så nära gömslet att jag kunnat se deras simfötter under vattnet. Bergänder säga vara de enklaste att tolla men med tanke på alla fina jakter jag haft på svartänder så är min personliga uppfattning att det är de som är lättast. Jag har sett gamla försiktiga drakar uppträda som om de vore hypnotiserade av hunden.

_________________________________________________

Kommentarer:

Att knipor ofta tar till vingarna när de ser hunden och att sothönsen inte är intresserade stämmer bra med mina egna erfarenheter.

Det är viktigt att vara dold. Går det inte på annat vis får man se till att vara på plats innan gryningen.

Saltbäckar är de små vattendrag som bildas när tidvattnet rinner tillbaka. Nova Scotia har en av de största tidvattenhöjderna i världen. Skillnaden mellan ebb och flod kan vara uppåt 15 meter.

Jaktmetoden med flockskott som beskrivs i texten är helt förkastlig då den leder till många skadskjutningar och onödigt lidande för fåglarna. Texten är från 1929 och mycket har hänt med jaktetiken sen dess.

Buff arbetar väldigt självständigt vilket även uppskattas av jägarna. Han lägger ner änderna på stranden och hoppar snabbt i efter nästa utan kommandon. Kanske inte så konstigt att även dagens tollare ofta har egna lösningar på problemen.

Tollarnas historia som den beskrivs här kan vara en del rasens bakgrund men jakten med röd lockhund har bedrivits i Nova Scotia sen 1600-talet.

Notera att det endast är de röda hundarna som duger till att tolla.

De episoder som beskrivs på slutet är helt bedrövliga. Hur kan man skicka ut sin hund på så livsfarliga uppdrag?

Att det inte går att tolla när fåglarna måste simma mot vinden har jag själv ingen riktig koll på men oftast när jag jagar i havet blir det på läsidan av öar där det är störst chans att det ligger fågel. Då är ju risken stor att det blir motvind för fåglarna. Jag får försöka ha lite bättre koll på vindriktningen framöver men jag skulle tro att det även beror på hur mycket det blåser.

Tanken att det är tidigt på hösten som det går bäst att tolla stämmer med mina erfarenheter. De bästa tollingarna har jag haft tidigt på hösten.