Med utgångspunkt från mina egna erfarenheter av tollingjakt och de brister och förtjänster som jag har sett hos mina egna och andras hundar har jag kommit fram till några egenskaper som jag önskar mig av en tollinghund.
Vid ansmygningen ska den villkorslöst följa mig utan att jag ska behöva lägga nån som helst koncentration på hunden. Kryper jag ska även hunden krypa med.
I gömslet ska den kunna sitta tyst och koncentrerad utan att pocka på uppmärksamhet med pip och gnäll eller tassande på husse. Detta ska även gälla vid de kortare och längre uppehåll som det kan bli mellan tollingkasten. Andra ovidkommande ljud eller händelser ska inte intressera mer än att hunden lugnt noterar dessa.
Tollingen ska givetvis vara glädjefylld och uthållig. Ibland kan det ju bli ganska långa sekvenser med tollingarbete. En lite lugnare och böljande galopp, givetvis utan brister i energi och lekfullhet, tror jag exponerar hunden på ett bra sätt. Givetvis ska hunden vara skottfast och tyst men lite ljud just efter skottet spelar ingen roll. Skulle husse av nån mystisk anledning bomma ska hunden taktfullt hålla näbben och inte högljutt beklaga detta. Efter skottet ska hunden fortsätta att vara lugn även om det fallit fågel och det inte blir en direkt apport.

 

20171004_081451
En hund som klarar att simma långt ut för att hämta en fågel som drivit iväg är värdefull vid all sjöfågeljakt i sjöar och hav.

Hunden ska vara dirigeringsbar både på land och i vatten och på långt håll. Den ska även ha ett sånt självförtroende och tillit till husse/matte så att den utan att tveka simmar långt ut på öppet vatten efter en fågel som börjat driva i väg. Det ska den kunna även om den inte markerat fågeln och vattnet inte är helt lugnt.
Den ska förstås även på egen hand fritt kunna söka upp skjutna fåglar.
Skammade änder och gäss som flaxar ska inte heller få hunden att tveka.