Att det skulle vara lätt att tolla är en vanföreställning som snart blir synad. Precis som vid andra liknande jaktformer händer det att villebrådet inte gör som det är tänkt. Järpen låter sig inte lockas, kniporna fäller inte på vettarna eller tjädern sitter inte kvar för hunden. Det händer även att tollingen inte fungerar och fåglarna helt enkelt inte reagerar på hunden och kommer simmande inåt. Vad sånt beror på är inte lätt att veta och ofta kan det inte bli annat än spekulationer om orsaken.

FB_IMG_1498532106884

Utfallet på en tollingjakt kan variera

Dessa faktorer tror jag kan påverka utfallet var för sig eller i samverkan

Fåglarna har helt enkelt varsnat din närvaro. Antingen har du misslyckats vid ansmygningen eller så har de upptäckt dig när du tollar. Är skadan redan skedd är det inte så mycket att göra men jag brukar ta en tupplur och försöka igen om en stund. Fåglarna brukar röra sig på vattnet. Några simmar bort och andra kommer till. Läget kan ha förändrats på en halvtimme.

Det pågår annan verksamhet på eller intill vattnet. Kan t.ex. vara båtar eller annan mänsklig aktivitet i närheten som splittrar fåglarnas fokus och gör dem osäkra. Inte mycket mer att göra än att avvakta eller att bryta.

Fåglarna har inte upptäckt hunden. Kanske är avståndet för långt eller så tollar hunden inte tillräckligt bra. Inom 200 m brukar det gå bra men blir det längre avstånd kan det vara lite svårare även om jag varit med om att de kommit simmande från ännu längre håll. Att blåsa i en and- eller gåslockpipa är ett knep som jägare i Nova Scotia brukar tillgripa. Riktar fåglarna sin uppmärksamhet mot ljudet så är chansen större att de upptäcker hunden.

Hur hunden tollar har också betydelse. En hund som i sakta mak rör sig på stranden utan engagemang är svårare att upptäcka än den som med yviga rörelser och vippande svans utför sin tolling. Den hund som i och för sig hämtar tollingapporten snabbt med stort engagemang men i låg position kan också vara svårare att upptäcka. Hunden går att påverka på flera vis för att få till en bättre tolling t.ex. med finter, högre kast, andra tollingföremål, mm. Det är bara att prova sig fram. När fåglarna väl upptäckt hunden anses den med en lekfull tolling ha en större dragningskraft än den som inte visar samma engagemang. Eftersom generationer av tollingjägarna i Kanada valt ut sina hundar med stor omsorg med avseende på hur de tollade finns det knappast nån anledning att betvivla detta.

Jagar du en solskensdag är det stora kontraster mellan det som är solbelyst och det som ligger i skugga. På lite avstånd uppfattar man de skuggiga områdena som helt mörka och låter man hunden visa sig i ett sånt område kanske den inte alls syns utifrån sjön. Försök att hitta nån liten solglänta att tolla i så blir chansen större att fåglarna ser den.

Avery Nickerson, legendarisk uppfödare och tollingjägare i Nova Scotia ansåg att det går bäst att tolla i bra väder med lite vind mot gömslet. Medvind antog han gav fåglarna lite hjälp att glida mot hunden. Generellt gör stark blåst ofta djur osäkra vilket antagligen även gäller för sjöfåglar. Osäkra fåglar är ingen bra förutsättning för att lyckas med tollingen.

Nickerson ansåg även att ett optimalt antal fåglar i en fågelflock för en lyckad tolling var 10-15 st. Jag har ofta lyckats bättre med några fåglar än med större flockar så något kanske det ligger i det. Många ögon kan se mer än några få så risken att bli upptäckt misslyckas är nog större med stora flockar.

Du har tollat så många gånger på samma individer att de lärt sig att det är bäst att hålla sig undan. Detta kan inträffa sent på hösten enligt en kanadensisk jägare. I Sverige kan man tänka sig att det kan inträffa i t.ex. viltvatten eller mindre sjöar där man jagat alltför intensivt med tolling.

Till sist. Utgången är inte given. Även en tollingjägare får vänja sig med tanken att gå hem tomhänt ibland men tänker man efter lite innan så blir de gångerna färre.