När man valde ut sina tollinghundar i Nova Scotia var hundens lekfullhet en viktig faktor. Långt ifrån alla hundar höll måttet vilket ger oss en vink om hur viktigt man ansåg att hundens tollingarbete var för ett lyckat resultat.
Tollingen ska vara glädjefylld och uthållig. Ibland kan det bli ganska långa sekvenser med tollingarbete. Att hunden snabbt tappar fokus och oengagerat traskar fram och tillbaka duger inte. Många tollare är väldigt ivriga och rusar snabbt men enformigt fram och tillbaka i en ganska låg position. Det är inte heller ett optimalt sätt att exponera hunden på. Jag brukar försöka stävja det hos min Roxane genom att variera tollingkasten. Ibland kastar jag t.ex. en lyra för att hon ska bryta det monotona med ett skutt efter apporten och en annan gång kan jag finta ett kast och för att få henne att göra lite andra rörelser.

Kanadagäss på väg in

Kanadagäss på väg in från ca 300 m. Ofta kommer de i ganska god fart och man kan se det karaktäristiska v:et med spetsen riktad mot hunden som svallvågorna bildar.

Under tollingarbetet är det viktigt att hunden inte ägnar sig åt nåt annat än att hämta apporten och komma in med den. Börjar den ge sig ut egna irrfärder mister du kontrollen över situationen och hur fåglarna kommer in mot gömslet. Med en lydig och duktig tollare kan du styra hur du vill att fåglarna ska simma framför dig.
En lite lugnare och böljande galopp med vippande svans tror jag är den allra bästa tollingen. Dels är hundens lite yvigare rörelser lättare att upptäcka för fåglarna som kan ligga ganska långt ut på sjön och dels kan det trigga fåglarna ännu mer när de väl upptäckt hunden. Förutom egna iakttagelser lutar jag mig här emot det som jägarna i Nova Scotia ansåg vara viktigt hos en bra lockhund. Svansens position har ju också varit föremål för diskussion om det verkligen har nån betydelse i sammanhanget. Enligt rasstandarden ska en tollare ha svansen över rygglinjen vid aktivitet vilket ger i vink om att det kan ha en jaktlig relevans. Den vippande svansen, gärna med lite vitt på tippen, ökar otvetydigt chansen till upptäckt och signalerar även räv vilket är ambitionen med tollandet. Hunden ska ju likna en räv som leker på stranden.
För tollingen är det bra om det finns en sträcka på 6-7 m, gärna åt bägge håll på stranden, med inte alltför knölig terräng där hunden kan visa upp sig. Det är dock inte nödvändigt och jagar du utan ett förberett gömsle blir det ju mycket improvisation. Det viktiga är att hunden kan visa upp sig och sina konster för fåglarna.
Valet av tollingföremål beror mycket på vad man själv tycker går lätt att kasta och vad hunden blir mest triggad av för att utföra en fin tolling. Det man ska tänka på är att det inte är för stort och inte har en färg som avviker från omgivningen för mycket. Risken är annars stor att fåglarna anar oråd när de ser tollingföremålet fara genom luften. Studsande bollar kan ge en mer lekfull tolling men de kan också studsa iväg åt ett håll man inte tänkt sig. I beskrivningarna från Canada kastar man ofta små pinnar eller tomhylsor. Tänk även på att ha flera föremål i reserv och att de gärna ska flyta om kastet hamnar i vattnet. Hamnar apporten så att hunden inte hittar eller kommer åt den så kan du ju inte gå ut och hämta den.

20171023_164233

Exempel på tollingföremål. De klassiska pinnarna och tomhylsorna, tennisbollen, dummiesar och hundlekbollarna av rep vilka är de som jag numera helst väljer. De finns på Clas Ohlsson och kostar 20:- i tvåpack. Nackdelen är att de inte flyter. Den orangea väljer jag bort p g a färgen. Hellre ett naturfärgat tollingföremål.

Att lära sig att kasta både pricksäkert och med små rörelser är viktigt. Ligger du gömd i ett buskage kanske du vill kasta så att fåglarna kommer i en bättre position för att du ska kunna skjuta. Då är det bra om apporten hamnar där du tänkt dig för att få avsedd effekt. Att kasta med små rörelser är naturligtvis också viktigt för att inte röja din position. Om ett kast hamnar i vattnet brukar det inte vara hela världen om hunden bara låter bli att visa intresse för fåglarna. Det bästaär dock att undvika vattenkasten i möjligaste mån.
När jag kravlat fram dit jag tänkt att tolla brukar jag avvakta en liten stund för att fåglarna ska vara lugna och trygga när jag börjar. Likadant om jag sitter i ett gömsle och det landar fåglar på vattnet en bit ut. Är de osäkra är risken stor att de flyger sin väg istället för att simma mot hunden.
När fåglarna upptäcker hunden brukar man se det ganska tydligt på att de liksom stelnar till, sträcker på halsarna och fäster blicken på hunden. När fåglarna börjar simma mot den brukar det gå ganska fort. Exakt hur man på bästa vis ska hitta balansen mellan att låta hunden visa sig och att ibland vara dold en stund vet jag inte men det förefaller som fåglarna ofta får ett större intresse när hunden försvinner en liten stund. Hur jag gör beror alldeles på hur jag tycker att fåglarna beter sig just då. Här finns nog mycket att lära men jag har hittills haft svårt att se ett mönster. Fåglarna har reagerat väldigt olika.