Införd i Tollaren 2016

Att våra hundar kan locka till sig sjöfågel vet ju alla tollarägare och på våra jaktprov tollar vi för fullt. Men hur det fungerar i verkligheten känner kanske inte så många till och förmågan att locka änder kan ibland nästan kännas som en myt från forntiden. Därför har jag försökt lära mig så mycket jag kan om detta, Dels har jag själv provat att tolla så fort tillfälle getts och dels har jag läst allt jag kunnat hitta i ämnet. Att tolling fungerar är det ingen tvekan om och det är även en jaktmetod att räkna med om förutsättningarna är de rätta.
I boken ”The Nova Scotia Duck Tolling Retriever” finns ett kapitel om ”The Art of Tolling” där tollarprofilen Avery Nickerson, som i decennier tillsammans med hustrun Erna drev Harbourlights kennel i Yarmouth, är den viktigaste källan.
Mot slutet av sitt liv hoppades han kunna skriva en bok som sammanställde råd och beskrev hur tollingjakt går till. Tyvärr blev detta aldrig verklighet men han lämnade i varje fall efter sig anteckningar om egna och andra jägares kunskaper om tolling. Mycket av det jag nu skriver om bygger på dessa anteckningar men även en del på mina och andras nyvunna erfarenheter av att tolla.
Det har verkligen varit roligt att läsa om alla gamla tollarjägare och få ta del av deras historier. Mycket matnyttig men även ett och annat som jag tillsvidare sätter på skrönornas konto och spar till jaktkojan och mina godtrogna jaktkamrater. Som den när hunden triggade änderna till den milda grad att de kom ända upp på stranden marscherande som en grupp beväringar.
För att kunna tolla krävs att man har tillgång till ett rimligt stort öppet vatten där det finns sjöfågel. Syftet med tollingen är att locka fåglarna inom skjutavstånd som med hagelvapen är inom ca 30 meters håll. Helst ännu närmare.
För att skapa de bästa förutsättningarna för en lyckad jakt krävs förberedelser. Börja därför i god tid med att bygga gömslen på lämpliga platser. Gärna på en liten udde eller liknande där du har god uppsikt och där även fåglarna har goda förutsättningar att upptäcka hunden. Finns det öppna områden som omöjliggör en oupptäckt ansmygning bör man bygga ett staket med grenar, buskar eller camouflagenät som smälter in i övrig vegetation. Detta kan göras genom att t.ex. spänna rep mellan träd eller andra fasta föremål som sen utgör ett stöd att fästa camouflaget i.
Att sitta och huka i ett trångt gömsle gör ingen jägare glad. Därför måste det vara väl tilltaget. Idealiskt är att man kan sitta ner och titta genom gömslet och inte behöver kika över kanten. Fåglar ser bra och upptäcker lätt en jägare som nyfiket sticker upp huvudet med jämna mellanrum. Är man ändå tvungen att kika över kanten bör man ha en bakgrund som smälter samman med jägaren. Fåglarna upptäcker mycket lättare en jägare som sticker upp skallen mot en ljus himmel än mot ett mörkare buskage.
Till sist måste man tänka på att man utan besvär ska kunna kasta sitt tollingföremål och att hunden fritt ska kunna springa ut och in på sidorna av gömslet.
Nästa steg är att se till att det finns en tollingstig där hunden kan springa och hoppa utan besvär. Ca 6-7 meter räcker, helst åt bägge håll. Viktigt är förstås också att det inte finns några föremål i vägen som hindrar fåglarna att upptäcka hunden.

Averson ansåg att tolling fungera allra bäst i klart väder och lugn sjö. Helst ska vinden blåsa från fåglarna mot gömslet. Orsaken till detta är dels att fåglar har luktsinne och dels att de i och med medvinden får en extra push mot jägaren.
Fåglar har förutom en mycket god syn även färgseende vilket gör att orangea jaktkepsar och varselvästar måste lämnas hemma. Hur mycket man sen ska camouflera sig är en smaksak. Nu för tiden finns alltmer sofistikerade camouflagekläder och man kan nästan se ut som man förenat sig med förnan. Tittar man på gamla foton från tollingjakter så har det bevisligen även fungerat med rock och hatt. Det absolut viktigaste tycker jag är att dölja sina bleka händer och sitt ansikte men all övrig camouflage kan ju bara räknas som plus och förbättrar säkert chanserna till en lyckad jakt.
Så är det dags för jakt och jägaren och hans lilla röda kompis kan smyga in i gömslet och slå sig ner. En duktig tollare ska följsamt kunna smyga tillsammans med jägaren. Krävs det att man måste krypa ska hunden krypa bredvid. I gömslet ska hunden tålmodigt sitta still och hålla tyst. Pipande hundar verkar även finnas i Kanada och även där upplevs det som ett problem. Att korrigera valpen så tidigt som möjligt är den medicin som rekommenderas. Ju äldre hundarna är desto svårare att komma tillrätta med ljudet. Vilken acceptans det finns för pipande efter skotten har jag inte hittat något skrivet om.
När en flock fåglar visar sig, kanske kommer de flygande och landar långt ut på vattnet, bör man ge dem tid att finna sig tillrätta och känna sig trygga. När jägaren är säker på att de har slappnat av kastar han/hon sitt tollingföremål ut på stranden och som en ”dansande eldslåga” gör hunden en animerad apport. Averson kallar detta för ”to play the dog”.
Vilka tollingföremål som ska användas tycker jag är valfritt. Fågeljägarna i Kanada tycks ofta ha använt pinnar och barkbitar de hittat på platsen eller tomma hagelpatroner. Att förlita sig på det man kan hitta på platsen verkar osäkert och tomhylsor passar inte mina hundar som gärna tuggar på dem och att lära hundarna att tugga på apporterna vill jag helst undvika. Givetvis kanske det är lite mer macho, om man vill kosta på sig det, att kasta tomhylsor i stället för att behöva visa att man kastar hundens lilla skära tygelefant. Det viktiga är att tollingföremålet triggar hunden till ett bra tollingarbete. Se även till att ha några tollingföremål i reserv.
Under tollingarbetet är lydnaden viktig. Hunden ska inte tillåtas att planlöst springa runt på stranden eller visa intresse för fåglarna. Unga och oerfarna tollare stannar ibland upp och vädrar eller utforskar omgivningen. För att den snabbt och utan krångel ska återvända till gömslet kan man fästa en lång lina i halsbandet och hala hem hunden när den får andra idéer. På det viset slipper jägaren avslöja sig och man bryter snabbt en ovana som lätt kan förstöra en jakt. Det kan vara en bra idé att ta med den unga hunden till gömslet några dagar innan för att den ska bekanta sig med omgivningarna och därmed minska intresset för att utforska den nya terrängen under jakten.
De flesta tollare visar mycket mer intresse för apporten än för fåglarna. Att hunden ibland springer ner i vattnet invid stranden, kanske på grund av ett missriktat tollingkast, har jag inte märkt påverkar fåglarna. Men en ung tollare som visar alldeles för stort intresse för fåglarna eller kanske till och med skrämmer bort dem ska ges en skarp tillrättavisning.
Överraskande snabbt brukar fåglarna reagera på hunden och sträcker sina halsar och börjar glida mot land. Så länge de simmar inåt låter jägaren hunden sitta kvar i gömslet och när fåglarna börjar tveka visas den åter. Just det här momentet tror jag man måsta prova på några gånger för att bli följsam och förstå spelet mellan hunden och fåglarna.
Här har jag märkt en skillnad mellan mina två tikar. Den ena, trulig och egensinnig, traskar gärna runt och nosar på omgivningen medan den andra glatt skuttar ut och hämtar in apporten.
Med den senare kan jag till och med styra hur fåglarna simmar. Kastar jag åt höger simmar de med fullt fokus på hunden åt höger och kastar jag åt vänster byter de riktning. Att locka in fågel fungerar med bägge hundarna men ska man göra det med finess och minimera det som kan gå fel är den lydiga, lättstyrda och glatt tollande hunden att föredra. En hund som verkligen bjuder upp till dans verkar också trigga fåglarna ännu mer.
När fåglarna är inom lämpligt skjutavstånd kallas hunden in och kommenderas att sitta. Om hunden blir för ivrig och hoppar i vattnet efter fåglarna innan du öppnat eld, försök aldrig skjuta över den. Kalla in hunden till gömslet, lugna ner den och börja tolla igen om det behövs. Det mest jägarmässiga är att skjuta på uppflog vilket med änder brukar lösa sig när man reser sig för att börja skjuta men när det gäller gäss har jag ännu inte lyckats få dem att lyfta utan de avlägsnar sig i stället simmande. Här får man nog göra avkall på att skjuta på uppflog vilket brukar gå bra om avståndet inte är för långt.
Efter detta tar apporteringen vid vilket jag inte tänkte beröra då många av er har mycket mer koll på det än jag och det knappast är några nyheter.
Jag har här försökt att beskriva ett optimalt sätt att bedriva tollingjakt på men givetvis kan det tillämpas spontant när tillfälle ges. Tollingen kan ju finnas med som ett ess i rockärmen när man är ute på andra typer av sjöfågeljakt.
Det är nog många som upplevt att det är otroligt lätt att få änder och gäss intresserade av hunden och de kan komma simmande utan att man gömmer sig. Men jag har även upplevt det motsatta, att tollingen inte lyckats, troligen beroende på att jag inte varit så noggrann med ansmygningen. Noggrannhet och tålamod är en dygd vid jakt och fuskar man med det så fuskar man säkert också bort ett antal skottillfällen.
Ibland har jag stött på åsikten att det bara är på vårarna det går att tolla. Orsaken skulle vara att det är då fåglarna känner behov att skydda sina ungar. Och det är klart, börjar man tolla alldeles intill en häckningsplats blir det verkligen liv i luckan. Men i övrigt har jag inte upptäckt någon skillnad. Tollarna verkar ha samma dragningskraft vår som höst.
Påfallande ofta har de berättelser från tollingjakter som jag tagit del av handlat om hur hunden efter eget huvud löser en knivig situation. Ett karaktärsdrag som sällan belönas på ett jaktprov men som man bör ha i beaktande när man jämför sin tollare med andra raser. Den bakgrund och jaktliga tradition som tollarna kommer ifrån är så olik den som de övriga retrieverraserna har.
Tollaren är en jakthund och att vara bra på att locka in änder är rasens själ och därför är det viktigt att vi bevarar och utvecklar kunskapen om hur det går till. För att tolla behövs ingen jakträtt så länge man inte tänker skjuta förstås. Om du ser en flock med änder eller gäss ute på en sjö när du är ute med hunden, smyg ner till stranden, göm dig och börja tolla. Det är roligt och fascinerande. Och skriv gärna om dina erfarenheter i facebookgruppen Tollingjakt –Tolling Hunt så ökar vi våra gemensamma kunskaper om detta.

 

Torbjörn Holmgren
Litteratur
The Nova Scotia Duck Tolling Retriever – Alison Strang and Gail MacMillan
A Breed Apart – Gail MacMillan
The Love of Tollers – Douglas Coldwell