Artikel av Ward Thorne
införd i Canadian Dogs Vol 1, No 4 April 1943
Översatt och bearbetad av Torbjörn Holmgren

Införd i Tollaren 2016

Har man fått hundar och jakt på hjärnan är inte motståndskraften särskilt stor när någon vill att man ska hänga med på andjakt. Så när Rodney Hemson från Yarmouth ringde och föreslog att vi tidigt nästa morgon skulle åka för att jaga svartänder fanns det bara ett svar. Rodney är en erfaren hundkarl och hängiven uppfödare av Little River Tolling Dogs. Jag tror faktiskt att han finner ett större nöje i att se sina hundar arbeta än att skjuta änder.
När han prick kl 4 signalerade sin ankomst med bilhornet var jag redan klar. Jag stuvade snabbt in min utrustning och vi gav oss av i mörkret. Rodney började entusiastiskt berätta om vilka platser han tänkt att vi skulle prova jaktlyckan på.
Av alla de metoder som används vid andjakt är förmodligen jakten med tollinghundar den mest spännande. När man först började använda röda hundar som leker på stranden för att locka in sjöfågel inom skotthåll vet man egentligen inte. Men det räcker ju att veta att det faktiskt fungerar och att svart- och brunänder är bland de arter som triggas mest av den tollande hunden. Det är verkligen spännande att se en intelligent och välutbildad Little River Tolling Dog göra sitt jobb.

Anas_rubripes_Yonkers

Svartänder. Fotograf Dave Fletcher, United States

Medan vi körde genom den tidiga morgonen pratade vi gamla jaktminnen och Rodney förklarade varför han tagit med sig både sin gamla tik och valpen. Det var den unga hundens första riktiga chans att visa vad han kunde och den äldre hunden var med om valpen skulle misslyckas med sin uppgift. Det skulle dock visa sig onödigt.
Efter ungefär tre mil svängde vi äntligen in på en avtagsväg och parkerade vid vägkanten. Vi tog våra vapen och ryggsäckar och gick tillsammans med hundarna genom lövskogen upp på en ås.
Uppe på åsen stannade vi och vilade på en skogsstig. Det första grå gryningsljuset började skönjas i öster. Nu hörde vi änderna, ibland helt nära och ibland längre bort. Den äldre hunden satt på stigen och lyssnade intensivt på varje ljud. Valpen blev ivrig och tog några steg i riktning mot sjön men en lågmäld tillrättavisning från husse fick honom att återvända till vår sida.
Efter några minuter fortsatte vi att följa stigen mot sjön. I skogsbrynet mot stranden gav Rodney tecken att vi måste börja smyga. Vi gick ner på alla fyra och började att försiktigt krypa mot gömslet längre fram.
Jag höll på att spoliera allt när jag nästan brast ut i gapskratt då jag upptäckte att hundarna kröp bredvid oss. På det viset kröp de ända fram till gömslet utan att resa sig en enda gång. Rodney berättade att det faktiskt hade varit bland det enklaste att lära hundarna just detta.

Framme i gömslet satt vi tysta med hundarna tålmodigt väntande vid våra fötter. Det ljusnade sakta i öster och när dimman skingrades började vi urskilja några mörka formationer ute på vattnet, Så steg solen över bergen och plötsligt var luften klar.
Cirka tvåhundra meter utanför oss låg en flock på ett hundratal svartänder. Längre ut, mitt i sjön låg en större flock på säkert tusen fåglar. Om jag nu varit ensam hade jag inte kunnat göra mer än att vänta och hoppas på att några av fåglarna skulle komma inom skotthåll, men Rodney hade ju andra knep. Han tog fram en liten pinne som han kastade ut på stranden. Glatt skuttade valpen ut, tog den och lekte med den på valpars vis. Kastade upp den, fångade den och tumlade runt. Snabbt återvände han sen till husse som åter kastade ut pinnen på stranden. Leken upprepades på samma vis flera gånger. Jag såg att valpen var medveten om fåglarna ute på vattnet, men han var helt tyst och visade dem inget intresse. Det var en fin uppvisning av en sådan ung hund.
Sakta började änderna att röra sig mot stranden. Först sträckte ett par fåglar sina halsar och började komma mot oss. Sen blev det allt fler och snart simmade hela flocken mot oss i en kilformation med spetsen pekande mot vårt gömsle. Det kan ha varit en synvilla, men hastigheten verkade öka ju närmare de kom. På några minuter var de inom skotthåll och då kom det verkliga testet på hundarnas stadga. Minsta rörelse eller ljud skulle ha skrämt änderna på flykt och förstört våra skottchanser. Men jag kunde konstatera att Rodney gjort ett gott jobb med aveln och utbildningen av sina små röda hundar. Han gav mig en lätt knuff och viskade ”ta två på din sida av flocken när de lättar”.
När vi reste oss lyfte de skrämda fåglarna med ett dån. Jag kom helt av mig och stod bara och glodde rakt in i flocken som flög upp, men kom till sans när Rodney avlossade sina skott. Det blev nästan för sent för mig att skjuta men jag lyckades i alla fall att fälla en av eftersläntrarna. Rodney som är en erfaren jägare fällde enkelt två änder. Vi skulle säkert ha kunnat träffa fler genom att skjuta rakt in i flocken men så beter sig inga riktiga jägare.
Under tiden som valpen tollade och tills husse gav henne kommandot att apportera hade tiken suttit tyst och stilla men på helspänn. Hon hade inte ens gjort en antydan om att vilja hjälpa till med tollingen. Men när det blev hennes tur att arbeta for hon som ett skott ur gömslet och kastade sig med ett stort plask ut i vattnet. Både hon och valpen hämtade snabbt in fåglarna och levererade dem i husses hand precis som alla goda retrievers.
Fem gånger under den tidiga morgonen kom flockar med änder och landade i sjön, antingen från havet för att söka lugnare vatten eller skrämda av skyttar vid andra sjöar. Varje gång lät vi fåglarna ligga still ett tag innan vi lät någon av hundarna att börja tolla. Och varje gång kom fåglarna förr eller senare in till hunden. Ibland var de väldigt långsamma att komma igång, men när de väl börjat kom de in som dragna till en magnet.
Efter tredje tollingen hade vi skjutit tillräckligt med änder, men vi gjorde ändå ytterligare några bara för att få njuta av hundarnas arbete. Speciellt tiken verkade nästan ha en mänsklig förståelse för sin uppgift. Hon anpassade sina rörelser

beroende på hur änderna agerade. Ibland fort, ibland långsammare. En gång hade hon änderna närmare än fem meter från stranden.
Den som ännu inte fått skjuta änder för en Little River Tolling dog har fortfarande nått väldigt spännande att uppleva och den som redan gjort det vill alltid uppleva det igen

_____________________________

Det är lätt att känna igen sin tollare i denna över 70 år gamla artikel. Den ger även en vink om vilka egenskaper tollingjägarna värdesatte hos sina hundar såsom stadga, tysthet, lekfull tolling, god dressyr och förmåga till självständigt arbete. Ändernas uppträdande vid tollingen känner jag också igen. Ibland kan det ta väldigt lång tid för dem att reagera på hunden, men när de väl börjar komma inåt går det ganska snabbt. En annan intressant detalj är hur seriöst jägarna tar sig an ansmygningen. Vilda och skygga änder är något helt annat att tolla än de som är vana med människor.

Fotnoter:
Svartand (eng. Black Duck) häckar inte i Sverige. Kan dyka upp som en mycket sällsynt gäst. Nära släkting till vår gräsand.
Brunand (eng. Bluebill) häckar sparsamt i Sverige. Fridlyst.
Little River Tolling Dog är ett ursprungligt namn på Tollare. Yarmouth Toller ett annat.