Det är en räv…. det är en retriever…. det är den otroliga tollinghunden

Av Jerome B. Robinsson, Gun Dogs editor
Sports Afield magazine (USA) Februari 1972
Översatt av Torbjörn Holmgren

Vid solklara dagar, när änderna ligger långt ut från stränderna och man med aldrig så många vettar skulle kunna locka in dem, då kommer man att ha nytta av den här listige rackaren.

Roxane apporterar en gräsand

Det måste ha varit en udda syn. Två män satt ihopkrupna i varsitt buskageliknande gömsle ca 6-7 meter från varandra på den öppna stranden. Mellan dem sträckte sig ett rep på vilket man fäst ett rävskinn. Skinnet hade sträckts och torkats så att det behållit lite likhet med det djur som en gång hade burit det. Utan ett ljud drog de två männen repet fram och tillbaka mellan sig så att rävskinnet hoppade över stranden mellan gömslena.
Ett par hundra meter ut på det öppna vattnet låg en flock med flera hundra svartänder och putsade bort saltet från havsvattnet ur sina fjäderdräkter. Varje dag sträckte svartänderna en och en halv mil inåt landet för att vila och tillbringa dagarna i sjön.
Männen försökte att med hjälp av rävskinnet lura fåglarna att komma inom skotthåll. När änderna upptäckte ”räven” sträckte de på sina halsar och tittade på den. Snattrande och kvackande slutade fåglarna att putsa fjädrarna och stirrade intensivt på rävskinnet som dansade fram och tillbaka på stranden. Efter en stund bröt sig ett dussin fåglar ut från den stora flocken och började simma mot stranden för att ta en närmare titt på det märkliga skådespelet. När de kom närmare sänkte de sina huvuden och verkade inte längre så vaksamma. Som en magnet drog deras nyfikenhet dem mot stranden.
När änderna var 25 meter från stranden släppte männen repet och rävskinnet slutade röra sig vilket fick änderna att flocka sig tillsammans och bli mer vaksamma. Då stack männen ut gevärspiporna genom gömslena. Den första salvan fällde de flesta fåglarna, den andra resten.
Den här metoden är mycket gammalt. Om det finns något som drar änder närmare land så är det synen av en röd räv som hoppar och leker längs stranden. När rävarna själva tillämpar knepet så jagar de i par. Den ena räven gömmer sig och lurpassar medan den andra hoppar och skuttar runt på stranden svängande på sin yviga svans. Leken är oförtröttlig och om knepet ska bli framgångsrikt beror alldeles på om den kan låta bli att visa intresse för änderna som kommer allt närmare. Under tiden väntar den gömda räven på att slå till.

Mickel. Pixabay.com

Man vet att indianerna visste hur rävarna fångade änder och att de använde rävskinn för att locka fåglarna inom räckhåll för sina pilbågar och senare för sina gevär. Amerikanska yrkesjägare har också använt metoden. Tidiga skrifter säger att det bästa sättet att locka till sig sträckande brunänder var att vifta med en röd näsduk fäst vid ett långt spö ovanför gömslet. Sjöorrar kan lockas närmare när man viftar med en vit flagga och bergänder blir nyfikna på en röd flagga som rör sig alldeles vid strandlinjen. Hur bra det fungerar beror alldeles på fåglarnas nyfikenhet men den mest pålitliga metoden är ändå rävtricket.
Vem som var först att träna en hund att uppträda som en räv är inte känt, men det kan ha varit en fransman. Det påstås att adeln i det medeltida Frankrike använde hundar på detta vis för att locka och fånga vilda änder. De tidiga franska bosättarna i Nova Scotia, akadierna, var de första på vår kontinent att träna sina hundar att uppträda som rävar. De kallade dem Nova Scotia duck tolling retrievers och har funnits och utvecklats i de maritima provinserna i många generationer. Alla and- och gåsjägare i Nova Scotia kan berätta om vad en tollinghund kan utföra, och de flesta har haft tollinghundar i familjen medan man på andra ställen sällan hör några berättelser om dem.
Att tolla fungerar bäst de dagar då vettar inte fungerar. Soliga dagar med lätt bris och blå himmel när änderna helst flockas på öppet vatten är tollinghunden den mest effektiva andmagneten. Därför använder många jägare sina tollare endast när vädret gör det svårt att jaga med vettar.

Roxane är skeptisk till vettarna

När Nova Scotierna jagar i insjöar sätter de sig i sina gömslen innan gryningen med vinden mot sig då de är övertygad om att änderna annars kan känna vittringen av dem. Tollaren, kvick, vaken, liten och röd som en räv, kryper in i gömslet bredvid sin ägare. Hunden är mycket lydig och rör sig inte ur fläcken om inte husse ger sin tillåtelse. Bara hans huvud rör sig och hans ljusa ögon är fästa på sin herre. Om jägarna pratar med varandra i gömslet rör den på sina öron och flyttar sin intelligenta blick till den som talar.
Vanligen brukar tollarägaren ta med sig en jaktkamrat eller två för att öka chanserna till ett större byte. Om det kommer in en stor flock med änder kommer den första salvan att träffa många fåglar och då är det nödvändigt att ha flera licensierade skyttar till hands för att dela upp bytet så att den tillåtna gränsen inte överskrids om jakttillsynings-mannen dyker upp.
Jägarna bygger sina gömslen så att de bekvämt kan sitta och invänta fåglarna. När dagsljuset kommer är konversationen lågmäld men för det mesta är de tysta.
Männen väntar och lyssnar efter det susande ljudet när änderna från hög höjd går ner för landning för att lägga sig ute på sjön. Fiskebåtar som rör sig längs kusten skrämmer upp änder som tillbringat natten i havet. Dessa flyger då in till sjöarna för att putsa sina fjädrar och vila under dagen. Vid högvatten drivs även änder från sina födoområden i saltvattnet och flyger in till sötvattensjöarna.
Så hörs ett swishande när den första gruppen änder fäller för att lägga sig ute på sjön. Den lilla tollinghunden ligger still men i hans ögon syns en förväntan. En stund senare flyger en annan grupp över gömslet och männen kan i det svaga ljuset se det vita skummet när fåglarna landar 200 meter ut. När dagen grytt ligger det mer än hundra svartänder där och fler kommer till i grupper om 2 till 20.
Nu skulle inga vettar i världen hjälpa. De änder som kommer flygande landar automatiskt i flocken av lyckligt kvackande och putsande fåglar. Vid niotiden har flocken ökat till mer än 300 fåglar. De närmaste ligger 200 meter från stranden och flocken sträcker sig i en linje som är flera hundra meter lång.
”Hög tid att visa hunden” viskar den långe, väderbitne mannen till sina jaktkamrater. ”Är du redo Rusty” frågar han hunden som ivrigt möter hans blick. Ögonen glittrar av förväntan, öronen rör sig när han hör de kvackande änderna och lyckligt tittar han på när jägarna laddar sina 12-kalibriga 3-skotts halvautomater med 6:ans hagelpatroner. Trots sin upphetsning väntar hunden fortfarande på sin ägares kommando.
Skyttarna sticker ut sina bösspipor genom skottgluggarna i gömslet och kollar så de har fri sikt för att skjuta. De nickar att de är redo.
Nu startar hunden och hans husse en lek som de har lekt ihop hundratals gånger. Hundens ögon lyser när husse tar upp en majskolvsstor pinne ur sin ficka och slänger ut den på stranden.
”Rusty” viskar mannen och hunden rusar ut ur gömslet, plockar upp pinnen och skuttar tillbaka till sin dolde husbonde och lägger den i hans öppna hand. Pinnen kastas igen och en gång till rusar Rusty ut, den långa röda svansen med den vita svanstippen svänger fram och tillbaka när han skuttar över de små hinder som finns på stranden. Den här gången kastar den lilla hunden upp pinnen i luften och hoppar för att fånga den på sin väg tillbaka till gömslet. Uppvisningen pågår fullt synligt för änderna ute på sjön.
Männen hukar tyst i sitt gömsle medan Rusty skuttar fram och tillbaka över stranden, dansande, hoppande och svängande sin svans. Morgonsolen får hans röda pälsa att glänsa när han lekfullt med stor entusiasm springer efter pinnen. Aldrig stannar han upp för att titta på änderna men det är helt tydligt att han vet om att de finns där. Hans öron rör sig varje gång det hörs ett kvackande utifrån sjön men hunden ger inget annat tecken på intresse för änderna. Hans lek med pinnen pågår helt ljudlöst med en ständigt ökande lekfullhet.
”Nu tittar de hitåt” viskar en av männen när tollingen pågått en kvart. ”Hela flocken har sträckt på sina halsar”.
Änderna studerar hunden nyfiket. Ibland kan det ta nästan en timme för dem att besluta sig för att simma inåt för att titta närmare på vad det som ser ut som en räv håller på med. Andra gånger kan en del av flocken komma in direkt men det finns en allmän regel; när de börjat simma inåt, kommer de hela vägen in mot gömslet om inte något skrämmer bort dem.
Gräsänder Foto Pixabay.com

Rusty fortsätter oförtröttligt att hämta in den kastade pinnen till sin husse. Nu har han har gjort det cirka 100 gånger och han kanske måste göra det mer än 500 gånger innan änder ligger inom skotthåll. Hunden måste vara lika entusiastisk då som när han började leken. Den förmågan återfinns inte hos någon annan hundras och det är adelsmärket för en bra Nova Scotia duck tolling retriever.
Även om änderna snattrar eller kvackar när de kommer inåt, får hunden inte visa något intresse för dem. Den måste lika ivrigt fortsätta leken med pinnen och trovärdigt ge sken av att det är det enda han bryr sig om. Skyttarna vet att hunden är väl medveten om vad som händer och kan se att han i ögonvrån håller änderna under uppsikt när han skuttar in med pinnen. Hans allt ivrigare lek visar att han är väl medveten om vad som kommer att hända.
När fåglarna är 25 meter från gömslet (ett perfekt avstånd för ett hagelskott med maximalt utfall) ger Rusty husse pinnen för sista gången som stoppar den fickan. Med andra handen ger han hunden ett tecken och han lägger sig omedelbart bredvid sin husse. Förbryllade över hundens försvinnande flockar fåglarna ihop sig ännu mer. Så blandas skottens dundrande med vingarnas dån. Framför gömslet flyter ett dussin döda änder bland fjädrar och dun.
Tyst och med en stadga som varje välutbildad retriever väntar Rusty på ett kommando att få hämta in fåglarna. På husses tecken simmar hunden ut och hämtar in de döda änderna och slutar inte förrän alla fåglarna ligger vid husses fötter.

Obelix kommer in med en gräsand. Ägare Linda Andersson, fotograf Mia Andersson

Rusty är en typisk Nova Scotia duck tolling retriever. Han väger ca 11-12 kg (25 pund), är orangefärgad med en vit svanstipp, vit på bröstet och med en smal vit bläs i ansiktet. Svansen är lång och yvig som en rävs och hans rörelser är kvicka. Trots att han är fyra år är han lika entusiastisk som en valp men kombinerar sin lekfullhet med kontoll och gott uppförande som hos en veteran.
Som de flesta tollinghundarna kommer Rusty från Little River men hans exakta anor är okända. Little River, i södra Nova Scotia, är ett litet fiskeläge vid havet nära sötvattensjöarna. Det är idealiskt område för sjöfågel och tollinghundar har fötts upp och använts där i många generationer. Många kallar dessa hundar fortfarande Little River Tollers. Rustys ägare, Joel Smith från Yarmouth som är i sextioårsåldern, kommer ihåg att hans farfar alltid åkte till Little River när han skulle ha en ny tollinghund.
Trots att tollinghundarnas anor till stor del är dunkla, tror man att de korsats med Collie och en aning av Chesapeak retriever. Collieblod för intelligens och lekfullhet och Chesapeak för en tjock underull och en beslutsam vattenapportering. Andra stammar inkluderar även blandning med golden retriever och spets.
Sedan 1960 har Nova Scotia Duck tolling retrievers erkänts av den kanadensiska Kennelklubben som den enda ursprungliga kanadensiska hundrasen. Arbetet med att få tollinghundarna registrerad av den kanadensiska kennelklubben leddes av uppfödaren W. Avery Nickerson, från Yarmouth. Nova Scotia duck tolling retrievers visas nu regelbundet på kanadensiska utställningar. Ännu finns inga jaktprov för rasen men intresset för detta växer bland uppfödarna.
Änderna kan reagera olika sätt på tollinghunden. Tidigt på säsongen, när kullarna fortfarande är intakta, är det vanligt att de kommer in till stranden kvackande och väsande ut sitt hat på vad som för dem verkar deras dödliga fiende, räven. Senare på säsongen när det bildats större flockar, är det vanligt att änderna kommer simmande mot hunden utan ett ljud med sina huvuden sänkta och fyllda av självförtroende och nyfikenhet.

Gräsänder. Foto Pixabay.com

Det är också vanligt att en del av en stor flock änder bryter sig ur gruppen och kommer inåt men det händer även att hela flocken kommer in. Ibland kan flockar på flera hundra fåglar komma simmande så fort hunden visas.
När de börjat, kommer de hela vägen, är den allmänna regeln hos tollingjägarna. Om inte hunden avbryter tollingen och skrämmer änderna (ett oförlåtligt fel) kommer fåglarna att komma hela vägen till stranden och vissa kommer ibland att kliva upp på land bara några meter från hunden.
Bergänderna är förmodligen de enklaste att tolla medan de försiktiga svartänderna är den vanligaste arten vid tollingjakt. Kanadagäss låter sig ibland lockas men stannar ofta 50 eller 60 meter från stranden. Krickorna blir ofta så upphetsad av en tollare att de flyger mot hunden och landar precis framför den.
När fåglarna har kommit hela vägen till stranden och tyst tittar på hunden, verkar de ofta förlora intresse för hunden själv och glider längs stranden till synes obekymrat. Det händer ofta att änder ligger kvar som hypnotiserade även efter att man skjutit och resten av flocken har fällts.
Tollinghundar tränas redan som valpar. Först och främst gäller det att uppmuntra dem att leka med och hämta bollar eller pinnar som kastas till dem. En uthållig tolling är nödvändig när änderna är motvilliga att komma inåt och det ibland kan krävas mer än 500 tollingapporter innan de reagerar börjar komma inåt.
Tolling fungerar bäst där öppet vatten sträcker sig ända fram till stranden framför gömslet. Skräp och vattenvegetation är ofta tillräckligt för att avskräcka änderna att komma hela vägen in. Änder låter sig inte heller tollas genom ett vettelägg. Under goda förhållanden och med en hund som tollar bra kan änder ibland lockas in från mer än 500 meters håll.
En del tollinghundstränare hindrar hundarna från att skrämma de inkommande änderna genom att med en lång lina binda fast dem i gömslet. De flesta tränare är överens om att tollare inte ska användas som stöthundar på land innan de lärt sig att inte visa intresse för änderna och ha stadga i gömslet. Att låta en otränad tollinghund skrämma upp fåglar som sedan ska apporteras kan innebära att den gör likadant med änderna som kommer inåt vid tollingen. Men har hunden en gång lärt sig stadgan i gömslet är det inga problem att använda den som stöthund vilket den ofta fungera utmärkt till.
Det mest överraskande med tollarna är att de inte är mer spridda bland andjägare. Avery Nickerson från Yarmouth, som säljer fler tollare än någon annan, säger att de flesta av valparna som säljs till människor från USA är sällskapshundar och inte används till jakt.
Med sitt vackra utseende och glada och lekfulla personlighet är Nova Scotia duck tolling retriever en perfekt familjehund, men det är synd att den inte används mer som jakthund i detta land.
Den främsta orsaken till detta verka vara att amerikanerna inte tycker om Nova Scotiernas vana att skjuta de inlockade änder på vattnet och fruktar att de kommer att döda mer än vad som är tillåtet med denna metod för att skjuta.
Sådana resonemang är hedervärda, men det har med skytten att göra och beror inte på hunden. Om hunden kan locka in en flock änder de dagar när inte vettar fungerar måste en tollare vara värdefull att ha med. När allt kommer omkring kan du ju resa dig upp skjuta fåglarna på uppflog.

—————————————–

Kommentarer

Att rävar ensamma eller i par jagar änder genom att leka på stranden återkommer i princip i allt som är skrivet om tollingjakt men att det verkligen är på det sättet har jag aldrig sett bevis för. Det blir nog en egen liten utforskningstråd framöver.

Att redan akadierna kallade sina hundar för Nova Scotia duck tolling retriever måste vara en tankevurpa. De kallade det land de levde i för Akadien. Nova Scotia kom det att heta först efter britternas erövring.

Jägarna sätter stort värde på lydiga, tysta och lekfulla hundar med uthållig tolling. Ibland kan tollingen pågå så länge som 1 timme och 500 tollingar innan fåglarna reagerar och då gäller det att inte tappa sugen. Vid apporteringen får hunden arbeta fritt tills de fällda fåglarna ligger bredvid husse.

Vikten på Rusty anges till 25 pund vilket motsvarar 11,3 kg och det är bara hälften av vad en hane ska väga enligt tollarnas rasstandard. Uppskattningen av Rustys vikt måste nog tas med en stor nypa salt.

Uppgifterna på vilka arter som går bäst att tolla varierar en del. När det gäller kanadagäss anges det här att de kan vara lite svårflörtade men min uppfattning är och även andra äldre och nutida källor anser att det är den art som är bland de bästa att tolla.

Hundarna tränas redan som valpar för att bli lekfulla i sin tolling. Man anser också att det är viktigt att befästa stadgan i gömslet och att hunden inte visar intresse för änderna innan de börjar användas som stöthundar på land. När det är gjort är det inga problem att använda dem vid den typen av jakt. Tollarna kan vara mycket bra stöthundar.

Artikeln bekräftar också att så kallade flockskott var vanligt. Inget att ta efter men troligen väldigt effektivt vid tollingjakt och stora fågelflockar.