Artikel införd i Tollaren 2015

Att tolka historien är en grannlaga uppgift och det är lätt att förledas till övertolkningar och önsketänkande. Speciellt när man är mer eller mindre förblindad av kärlek till det vars historia man ska berätta. Jag ska dock göra mitt bästa att förhålla mig neutral till ämnet men vill samtidigt understryka att detta är en personlig betraktelse över tollarnas tidiga historia och att det säkert finns fler vinklar på ämnet.
Att säga när tollarna blev de hundar som vi känner dem idag går knappast. Men eftersom rasen är starkt förknippad med förmågan att locka änder och gäss tar jag min utgångspunkt i själva företeelsen tolling.
I lite olika varianter finns metoden tidigt beskriven på flera håll i världen. Dels i form av att locka in sjöfåglar till fasta fångstanordningar och dels i form av att locka in dem till jägare som sitter gömda vid stranden. Själva lockandet kan ske genom att låta en hund visa sig på stranden eller genom att man drar ett rävskinn efter stranden som fåglarna ska tro är en räv. Att låta barn i röda kläder krypa på stranden är också en variant av tolling. En gemensamma nämnare för alla dessa metoder är den röda färgen. Röda hundar, röda rävskinn och rött tyg. Även hundar med annan färg kan göra gäss nyfikna men eftersom historien är så entydig ang. detta finns det säkert ett mervärde med den röda färgen. Hundens lekfullhet återkommer också som en viktig faktor för ett lyckat resultat.
I Holland finns belägg för att jaktmetoden användes redan på 1500-talet. Där finns även en hundras, kooikerhondtje som är specialiserad på att locka in änder i fångstanordningarna. Metoden används i viss utsträckning än i dag för forskning och turistvisningar.
Till England tror man att metoden kom med holländska ingenjörer. Även där lockades änderna in till fasta fångstanordningar men någon egen hundras för att tolla skapades aldrig. Man använde i stället blandrashundar med lämpligt utseende och beteende, s k decoy dogs. Att jaga med fasta fångstanordningar ger även möjlighet att komplettera med andra insatser för en lyckad fångst som inmatning och att sätta ut tama änder. Även i Sverige har tollingjakt förekommit och man tror att jaktmetoden kom hit med invandrande valloner.
Hur och när tolling kom till Amerika och Nova Scotia är en intressant frågeställning. Kom jaktmetoden dit med de europeiska invandrarna eller fanns den redan hos micmacindianerna som var den stam som levde i det aktuella området.
Den tidigaste beskrivningen jag hittat om indianernas jakthundar är en text som beskriver micmacindianernas hundhållning innan den vite mannen kom in i bilden. Bokens titel ”New England Before Mayflower” (förf. Howard S. Russel 1980) innebär att det handlar om tiden före 1620. New England är den nordöstra delen av USA som ligger innanför halvön Nova Scotia.
”Vår översikt av det indianska hushållet vore inte fullständigt om vi inte inkluderade deras hundar. Man hade kanske ett halvdussin per familj, antal beroende på husbondens status. Hundarna var slanka, med rävlika huvuden och med utseende i övrigt som en varg. Från Maine berättas att hundarna var svarta, vita, röda eller fläckiga. Några små, andra lite större men inte stora med europeiska mått.
Indianhundarna var extremt kloka beskrev en resenär i Niagaraområdet. De löd förarens lågmälda kommandon eller handtecken och var tränade att ligga stilla och tysta i botten på kanoterna för att sedan hoppa i vattnet för att hämta en and eller en gås som jägaren fällt. Då hundarna var lätta var de speciellt lämpade för att på skarsnö förfölja älg och hjort. De skällde inte utan tjöt, om än inte så högt. Om jakten var lyckad fick hundarna av de slaktrester som blev över. Fälldes inget vilt fick hundarna inget heller och kunde vara utan i en vecka om de inte jagade på egen hand. Men i övrigt behandlades de som en del av familjen. Om en tik inte kunde dia sin nyfödda kull eller endast en del av den kunde en indiansk mamma fungera som amma tills de kunde få annan föda. Hundkött, påstods vara gott att äta, men tillhörde inte den normala kosten. Men vid speciella tillfällen kunde en favorithund offras för att hedra en gäst.”

Micmac med hundar

Micmacindianer jagar kanadagås med sina rävliknande hundar. Lägg märke till hunden i den vänstra kanoten och den apporterande hunden längst ner i bilden. Okänd konstnär ca 1850. National Gallery of Canada

Ingenstans har jag sett uppgifter om att indianerna tollade med sina hundar men de använde uppenbarligen dem på ett sätt som kräver en ganska avancerad dressyr. Däremot skriver Nicolas Denys (1598-1688) som var en fransk upptäckare och kolonisatör om indianernas metod att dra ett rävskinn fram och tillbaka på stranden för att locka till sig sjöfågel.

Jag tycker att det är ett rimligt antagande att man även använde sina hundar till tolling. Man kände till ändernas faiblesse för den röda räven, man hade tillgång till små röda hundar och levde av jakt och fiske. Steget till att tolla med sina hundar kan inte ha varit långt. Nästan svårt att undvika med de förutsättningarna. Intressant är även att indianerna var så hängivna uppfödarna att indiankvinnor till och med ställda upp som amma till hundvalparna när det knep. Sådana uppfödare finns det väl inte längre?
Under 1600-talet bosatte sig franska kolonister i Nova Scotia och angränsande områden som tillsammans kom att kallas Acadien. Micmacindianerna fick tidigt god kontakt med fransmännen och man levde i fredlig samexistens och blandäktenskap förekom. Förutsättningarna för att dela med sig av både hundar och kunnande fanns alltså i bägge riktningar.
Nicolas Denys beskrev även hur acadierna tränade sina hundar att likna rävens beteende för att locka in sjöfågel. Det finns inget i den texten som pekar på att man lärt sig metoden av indianerna eller att man haft den med från Europa men den bekräftar att tolling förekommit redan på 1600-talet i Nova Scotia.
Acadierna gick ett tragiskt öde till mötes när området erövrades av britterna vilka krävde en trohetsförklaring till sin kung. Befolkningen vägrade och den brittiska regeringen beordrad 1755 en etnisk rensning av den franska befolkningen. Acadierna spreds ut över den nordatlantiska världen. Bland annat hamnade många till slut i Louisiana och blev anfäder till de cajuner som lever där än i dag.
Många av acadierna vägrade dock att lämna det land man befolkat i mer än 150 år och flydde till Nova Scotias utmarker. Tillsammans med sitt husfolk flydde också deras hundar som kom att bli ett livsvillkor för överlevnad under mycket svåra förhållanden. Acadierna och i ännu högre grad indianerna kom att bli en marginaliserad underklass som blev alltmer undanträngda. Jakten blev en viktig del av försörjningen och duktiga hundar var värdefulla för en fattig familj.
En tollarmyt som jag inte lyckats få bekräftad är att när man jagade på otillåten mark skulle en duktig hund själv kunna bära hem ett byte om husse var tvungen att gömma sig eller fly. Där av skulle tollarens egensinne och förmåga att hitta egna lösningar på problem de ställs inför komma. Kan ju ligga något i det men för min del tror jag att den fattiga befolkningens hundhållning liknade indianernas i fråga om mat och utfordring. Hundarna fick ta del av slaktrester och det överskott som eventuellt fanns och blev det inget över så fick hundarna själva försöka jaga och hitta mat. Hundarna skulle både kunna samarbeta vid jakten och ibland ta ansvar för sin egen överlevnad. De som lyckades blev helt naturligt också de individer som fick föra sina gener vidare vilket även präglar nutidens tollare.
Rasstandard var ett okänt begrepp under denna tid och man avlade efter de krav man ställde på sina jakthundar. Jagade man vid havet ville man ha lite större hundar och jagade man vid mindre sjöar och vattendrag försökte man kanske få till lite mindre individer. Tittar man på gamla tollarbilder har hundarna ett väldigt varierande utseende vilket säkert beror på att man avlat mer på funktion än exteriör. Även dagens tollare har ju också ett ganska varierande utseende. Hundarna användes troligen även till annat än tollingjakt. Indianerna viktigaste villebråd var älg och man kan förmoda att även acadierna jagade annat än änder och gäss. Många tollare har ju förvånansvärt mycket jakt i sig och det kan säkert funnits med som ett viktigt kriterium när man valde ut de som skulle föra generna vidare. Inte mycket finns skrivet om acadierna under denna tid. Inte så konstigt kanske då det är segraren som skriver historien och för den fattiga befolkningen fanns viktigare saker att göra än att dokumentera sina förehavanden.
När acadierna fick lämna sina forna boplatser kom det nya invandrare dels från England och dels från närliggande områden i USA och därmed stod dörren öppen för nya influenser. Vissa teorier menar att det under denna tid kom in engelska Decoy Dogs och tollarliknande hundar från den amerikanska kusten. Den oftast citerade berättelsen om rasens uppkomst är att en Mr James Allen från Yarmouth 1860 fick en leverfärgad Flat-Coated retrievertik av en kapten på en skonare. Han parade den med en korthårig Labradorliknande retriever. Tikar från denna kull parades sedan med en brun Cocker Spaniel och kort därefter korsade man med Irländsk setter och fick dagens rävröda färg på sina Tollare. Det anses även möjligt att man korsat med Collie eller Shetland Sheepdog för att få till den yviga svansen. Teorier om inkorsning med Breton och Golden retriever förekommer också.

Personligen tycker jag av flera orsaker att trovärdigheten i denna historiebeskrivning inte känns så stor. Var det verkligen så lätt att få till den rävliknande hund man ville ha. Jag gissar att det inte alls är säkert att avkommorna får just den inkorsade rasens egenskap som man är ute efter och varför skulle man lägga ner så mycket jobb på att korsa fram något som redan fanns. Inkorsningar och ”förädlingsförsök” har säkert förekommit men knappast på det viset som beskrivs där man så målmedvetet skapat rasen.
Efter hand trängdes acadiernas ättlingarna undan allt mer och till sist bodde man företrädesvis i Yarmouth och Digby counties i den södra delen av Nova Scotia. Området kallas än i dag ”The French shore” (den franska kusten) på grund av sina många franskättlingar. Eddie Kenney (1874-1953), en franskättad jägare och uppfödare, vars familj hade fött upp tollare i flera generation har berättat att det i den sydvästra delen av Nova Scotia fanns fullt av dessa små röda hundar. Enligt Eddies farfar som var född redan på 1700-talet hade i stort sett varje hem en eller flera tollare. Detta bekräftar ju berättelserna om acadiernas tollinghundar och ger teorin om Mr Allen och hans korsningar en betydligt mindre tyngd.
Hundrasers utveckling och överlevnad är ju oftast förknippade med människornas livsvillkor. Så blev det också för tollarna och när jaktens betydelse för försörjningen minskade blev behovet av tollinghundarna allt mindre. Tack och lov fanns det folk som kämpade för rasens överlevnad och lyckades vända utvecklingen. Den delen av historien har jag inte fördjupat mig i men det vore kul att få läsa om det i ett kommande nummer av Tollaren.

Att förstå historia är som att lägga pussel. Bilden kompletteras och nyanseras vartefter man finner nya bitar att lägga på plats men så långt att vi får veta den absoluta sanningen om tollarrasens ursprung kommer vi nog aldrig. Min bild av tollaren är att det är en ”allmogehund” som under seklernas lopp formats till vad den är idag. En hund som använts till tolling men även till annan jakt. Den röda färgen, den yviga svansen, lekfullheten och andra av de egenskaper som rasen har är de som generationer av jägare i Nova Scotia ansåg var viktiga när man födde upp sina tollinghundar. Egenskaper som vi ska vara rädda om och vara stolta över. Alldeles för många raser har tappat sina ursprungliga egenskaper och blivit något annat än de en gång var. Vore sorgligt om tollarna kom att bli ytterligare en i den raden.

Torbjörn Holmgren