Utdrag ur A Breed Apart av Gail MacMillan, H.A.P. (Harry) Smith, Premiere Publicist
Sent förra vintern satt jag i ett gömsle och väntade på gäss. När tidvattnet började rulla in över de enorma lerbankarna kunde jag se omkring sextio kanadagäss beta längs kanten. Men med gässens typiska misstänksamhet simmade de förbi och försvann bakom udden till vänster om min vik.
En stor flock svartänder betade högljutt framför mig, men när floden kom inom cirka sjuttiofem yards från mitt gömsle bestämde de sig att inte komma närmare. När saltvattnet hade nått ungefär fyrtiofem yards från min position bestämde jag mig för att börja locka på dem.
Jag skickade ut min tollare på marskmarken bakom mig. Han sprang runt och lekte i några minuter innan fåglarna fick syn på honom. Till slut lyfte två eller tre äldre änder på huvudet och sträckte på halsarna. Med högljudda kvackningar varnade de resten av flocken om att något ovanligt syntes på stranden. På ett ögonblick var alla änderna uppmärksamma, och snart började de simma mot stranden. När de nådde fram klev tre av fåglarna upp på land.
Just då råkade jag titta ut över viken och såg, till min förvåning, fyra gäss ungefär femhundra yards bort som hastigt simmade rakt mot mig. Jag insåg genast att de hade sett änderna röra sig mot stranden och trodde att det betydde att platsen var säker även för dem. Jag gav hunden tecken att lägga sig bredvid mig i gömslet och väntade på gässens ankomst. Men så fort hunden försvann ur deras synfält började de simma bort igen. Då förstod jag att det var hunden som lockat in dem.
Jag tog upp tollingpinnen och kastade den över sanden och in på marsken och på ett ögonblick var hunden efter den. Jag tittade genom gluggen i gömslet och fick mina misstankar bekräftade. Där kom de fyra gässen simmande så snabbt de kunde rakt mot hunden. Samtidigt, med den mänskliga naturens märkliga inkonsekvens, önskade jag nu att svartänderna försvunnit. För där stod de nu, rakt mellan mig och gässen.
Och snart hade varenda and klivit upp på stranden. De stod med sträckta halsar och stirrade på hunden. Under all min tidigare erfarenhet av att tolla änder hade jag aldrig sett fåglar gå upp ur vattnet på det här viset. Änderna gick inte bara upp på land – de började vagga fram mot mig som en bataljon rekryter på parad.
Några av dem blev så nyfikna att de vaggade fram till bara femton fot från gömslet. Några gick till och med runt det och försökte titta in i det för att se vart hunden hade tagit vägen. Varje sekund var jag rädd att den nyfikna förtruppen skulle upptäcka mig och slå larm.
Vilket oväsen de förde! Varje gång hunden sprang in och ut ur deras synfält började hela flocken kvacka i kör.
Så kom gässen. När de nådde stranden klev två av dem upp på land. De stod i linje, inte mer än trettiofem yards bort. De andra två befann sig precis vid vattenkanten och spanade efter hunden. När jag reste mig för att skjuta över gömslet skrämde jag förstås änderna, och hela flocken lyfte samtidigt i en tät klunga.
Den var så tätt att jag inte kunde se igenom för att få ett skottläge på gässen. Tveksam väntade jag medan de började sprida ut sig. Till slut såg jag två stora fåglar flyga tvärs över gömslets högra sida och två snabba skott fällde bägge till marken.
Hunden apporterade gässen och sprang fram till mig. Där stod han och väntade på sin klapp, som han alltid brukar får efter en lyckad tollning.
Tollingjakt 