Utdrag ur boken A Breed Apart av Gail MacMillan 1997

Andy Wallace hängiven tollingjägare och uppfödare berättar om några jaktäventyr. Lady var stamtiken i hans uppfödning som startade 1968. Blu var en dotter till Lady.

Ett intressant avsnitt är när de får se en räv locka till sig svartänder och lyckas fånga en av dem. Att rävar lockar till sig änder på samma vis som tollare är inget nytt men frågan är om de verkligen gör det medvetet?

”Det var med Lady som jag delade den mest minnesvärda tollingupplevelsen i mitt liv. Det hände en stormig dag i december 1967. Vi åkte till en av Tusketöarna i en hummerfiskebåt. Det blåste en stark nordostlig vind och det regnade småspik. Vi var tvungna att ankra fiskebåten på lovartsidan av Wilson’s Island och ro i land i en spetsgattad roddbåt, två män vid årorna och en som öste oavbrutet med en femgallonsdunk, så grov var sjön.

”Till slut kom vi i land, tömde vattnet ur våra gevär och laddade. När vi kröp över havsvallen kunde vi knappt tro våra ögon . . . hundratals svartänder på väg mot en gräsbevuxen strand ett par hundra meter bort. Det som lockade in dem var en rödräv!

”Han sprang fram och tillbaka längs stranden på samma sätt som våra tollinghundar gör och när änderna kom nära nog hoppade han mot dem, vilket fick de närmaste att flyga upp femton eller tjugo fot och sedan landa igen strax utom räckhåll.

”Efter fyra eller fem försök fångade han en och kom tillbaka längs havsvallen där vi låg gömda. Vi var överlyckliga! Vi hade just sett bevis på tollingens ursprung!

”Vi sprang snabbt ner och gömde oss i gräset där räven hade tollat och väntade. Efter en kort stund återvände några svartänder, sedan fler och fler. Det var förmodligen tvåhundra när jag först visade Lady.

”De blev genast intresserade och började simma in riktigt fort. Vi sköt och Lady apporterade varenda en, ibland kom hon in med två fåglar åt gången.

”När Lady bar in den sista fågeln såg vi flocken komma tillbaka och landa precis där de hade varit och återigen börja följa hunden tillbaka mot stranden. Det krävdes bara några kast med pinnen för att få dem inom skotthåll igen och processen upprepades.

”Vid det laget började det bli sent, tidvattnet vände och det var dags att åka hem. Vi lastade roddbåten, satte en man vid årorna och knuffade ut i den vilda bränningen. Vi blev översköljda nästan omedelbart, och blev tvungna att plocka upp änderna, ösa ur båten, och börja om igen.

”Denna gång tog vi oss igenom bränningarna men inte ens oljekläder höll oss torra. Killen som öste hade ett tufft jobb med vinden rakt i ansiktet. Som tur var hade ankaret hållit på hummerbåten och vi kunde snart ge oss iväg hem.

”Och även om Lady, som delade detta äventyr med mig, var en fantastisk hund, var det hennes dotter Blu som blev min favorit. Blu och jag skulle dela en upplevelse som ingen hund och husse någonsin kan glömma. Det började en dag 1970.

”Blu och jag jagade ensamma över ålgräsbetena på lerbankarna. Till slut kom en ensam svartand in mot våra vettar och jag sköt den. Den föll på isen långt ut. Jag skickade Blu för att hämta den men just när hon tog upp fågeln brast isen och hon hamnade i vattnet.

”Efter att hon hade kämpat för att ta sig upp ur vattnet i fyra eller fem minuter blev det uppenbart att hon inte skulle klara det. Jag kunde inte lämna henne att drunkna eller frysa ihjäl . . . jag visste inte vilket som skulle komma först.

”Det fanns bara en sak jag kunde göra för henne nu. Jag höjde hagelgeväret till axeln, osäkrade och lade fingret på avtryckaren. Jag försökte sikta men hade förblindats av mina tårar. Blu hade börjat gnälla och lät nästan som ett gråtande barn.

”Då mindes jag ett gammalt träd som jag sett några dagar tidigare uppe på stranden. Jag sprang upp längs stranden, hittade det, slet loss det ur isen och gav mig ut över rännan mot Blu.

”Plötsligt brast isen under mig och jag föll i.

Vilken lättnad att upptäcka att jag bottnade och att vattnet bara nådde upp till armhålorna!

”Jag slog sönder isen så att Blu kunde simma till mig (hon bar fortfarande på anden). När vi kom nära fast is kastade jag upp henne på den och använde trädet för att själv ta mig upp ur vattnet.

”Vi blev helt genomfrusna under den halvmilslånga promenaden hem. Men var vi tacksamma över att vara vid liv.”