Jakt med tollare i västra Nova Scotia
(Författare H.A.P. (Harry) Smith. publicerad i Rod and Gun in Canada ca 1913, moderniserad version)
Jaktsäsongen på krickor och svartänder i Nova Scotia börjar den 1 september. Även om de unga fåglarna ännu inte nått sin fulla vikt och fortfarande har omogna fjädrar, är de goda flygare. De lämnar ofta de skogssjöar, tjärnar och stillvatten där de kläckts och flyger ut till kustens tidvattenområden för att äta snäckor, musslor och andra marina smådjur. När tidvattnet stiger återvänder de till sina skyddade insjöar.
Tidigt på säsongen är ungfåglarna relativt orädda. Om jägaren håller sig i motvind och rör sig tyst är det inte särskilt svårt att smyga inom skotthåll. Men de lär sig snabbt. Efter bara ett par skott blir de betydligt mer försiktiga och väljer snart rastplatser som är i praktiken omöjliga att nå med hagelgevär.
Under sensommartorkan blottläggs ofta stenrevlar ute i sjöarna. Dessa ligger långt från land och fungerar som perfekta viloplatser. Där sitter änderna på plana hällar, sover, putsar fjäderdräkten och dricker vatten tills en gammal hona talar om för flocken att tidvattnet åter dragit sig tillbaka och födoplatserna på kusten är öppna igen. Då lyfter hela flocken – inte en enda fågel blir kvar.
Om du känner till en sådan plats och dessutom äger en tollare väntar en av de mest spännande formerna av sjöfågeljakt man kan uppleva.
Antagligen har geväret har stått inoljat och undanställt sedan förra säsongen, om du inte haft möjlighet till annan jakt . Men sensommarjakt i stekande sol är sällan en njutning.
Nu däremot märker du hösten i kroppen. Lövträden börjar skifta färg, luften blir krispig och något vaknar inom dig. Din partner märker det direkt – när du plötsligt inventerar patronlagret, ser över tältutrustningen eller börjar prata om kommande turer. Har du tur delar hon din entusiasm.
Din tollare har också känt förändringen. Sedan första frostnatten har han följt varje steg du tar. Hösten är här. För den som älskar friluftsliv finns bara ett botemedel: skogen, hunden och bössan.
Det här är också bästa tiden att ta med sin partner ut. Ingen mygg, ingen stekande sol. Bara klara nätter, eld, vatten och stillhet. Jag tar alltid med min – och vi är alltid vemodiga när vi återvänder hem.
Vattentemperaturen har sjunkit och öringen har åter gått upp i strömmar och grundare partier. Därför packar vi: gevär, tollinghund, flugspö, tält och proviant.
Vår kanot har transporterats i förväg till Porter’s Lake, drygt en mil hemifrån. Där finns ett bra logi och fantastisk mat. Leonard pressar äppelcider av fallfrukt från sin trädgård och berättar att han hört stora mängder änder på sjön.
Vi bär ner kanoten, lastar utrustningen och kallar på Lily, vår tollartik. Hon hoppar ombord och rullar ihop sig mellan våra fötter. Vi paddlar till en liten ö med björkved till elden och granris till liggunderlag. Tältet sätts upp. Snart kokar kaffepannan och stekpannan fräser. Lägerlivet är komplett.
Inne i tältet ligger granriset mjukt under yllefiltarna. Kläder hänger på lina under taknocken. Elden knäpper utanför. Det är så här livet ska levas.
Eftersom tidvattnet är lågt finns inga änder på sjön just nu. Vi paddlar till inloppet och fiskar några öringar till middag. Fisken hugger på nästan vilken fluga som helst – de är hungriga efter sommaren. Sex fiskar räcker. De steks direkt över elden tills de är gyllenbruna. Få saker slår nystekt öring i vildmarken.
Vi vet att tidvattnet kommer vara halvvägs in vid soluppgången, så vi går och lägger oss tidigt. Morgonen är grå i gryningen när vi äter frukost, släcker elden och paddlar mot vårt gömsle.
Vi drar upp kanoten och gömmer den bland buskarna. Även unga änder reagerar direkt på ovanliga föremål. Solen stiger och speglar höstfärgerna i sjön. Lönnar, alar, barrträd och buskar bildar ett färgsprakande panorama.
En bisamråtta simmar förbi. Två lommar ropar tvärs över sjön. En ekorre smackar irriterat från en gren. Men allt tystnar plötsligt när vi hör vingslagen.
En enorm flock – flera hundra änder – kommer glidande ner över trädtopparna och landar på vattnet nära stenrevet. De dricker intensivt efter flygningen från kusten.
När de lugnat sig tar jag fram en hoprullad läderhandske och kastar den på stranden bakom klipporna. Lily rusar ut, hämtar den och försvinner ur sikte. Hennes rödorange päls liknar en rävs, och fåglarna reagerar direkt.
Först simmar några närmare. Sedan hela flocken. De bakre flyger framåt för att komma närmare hunden.
Jag låtsas kasta igen. Lily stannar på en klippa, svansen viftar ivrigt. Änderna kommer allt närmare. Så nära att vi ser deras simfötter arbeta under ytan.
Jag ger tecken. Lily kommer in i gömslet.
När hunden försvinner tappar flocken orienteringen och samlas tätt. Skottet går. Sedan ett till.
Åtta änder ligger direkt. Fyra till längre bort. Två är skadeskjutna men de avfångass snabbt.
Lily kastar sig i vattnet. Hon apporterar fågel efter fågel, springer upp på stenarna och hoppar tillbaka i sjön tills alla ligger på land.
Tolv änder på ett tillfälle är mycket och inget man bör göra till vana. Bättre jakt får man när änderna kommer in i mindre grupper och man tollar dem en och en. Då får man fler etiska skott och mindre störning från nya inflygande änder.
Jag är övertygad om att västra Nova Scotia är den enda platsen i världen där tollingretrievern utvecklats till perfektion. När det gäller intelligens, arbetsvilja och lojalitet överträffar den de flesta andra jakthundar – och jag har haft stor erfarenhet av både stående fågelhundar och apporterande raser.
Tollingjakt 