Det var fortfarande mörkt när jag klev ur bilen. Jag släppte ut Akka och kollade igenom utrustningen. Jodå, allt var med. Jag hängde på mig ryggsäcken och bössan, tände pannlampan och tog av in på stigen. Vi gick försiktigt över den murkna skoterbron och vek av till vänster vid hyggeskanten. Det är en speciell känsla att gå genom skogen i sin lilla ljusbubbla helt inbäddad av mörker. I skogen är jag aldrig mörkrädd och känner oftast bara trygghet av att vara omfamnad av mörkret. Men plötsligt ryckte jag till. Där, en liten bit framför oss var det två par glödande ögon som tycktes hänga fritt i mörkret. Vi stannade upp men jag kunde inte upptäcka vilka som stirrade så intensivt på oss. Sakta rörde vi oss närmare utan att se något mer än de glödande ögonen. Precis när jag tyckte mig skönja ett stort öra ovanför ett av ögonen brakade det till och de försvann med Akka efter sig. Jag avvaktade en stund innan hon återvände från sin älgjakt och vi kunde fortsätta.

Vi betade av alla hållpunkter jag memorerat för att hitta i mörkret. Över surdråget, sväng av körvägen vid stora stenen, passera mellan grova tallen och björken. En bit innan stranden släckte jag lampan och vi vadade försiktigt genom vassen ut på den lilla ö där jag har ett av mina gömslen.

Nu hörde jag att det låg fåglar på vattnet utanför gömslet och Akka visade tydligt att hon också hört dem. Jag kopplade henne i det korta koppel som jag har fäst vid bältet för att hon inte ska kunna sticka i väg före mig vilket hänt några gånger. Vid träning och prov är det inga problem men i jaktsituationer ligger hon ofta nära gränsen till att kunna behärska sig. Vi smög i strandkanten på insidan av ön för att få så mycket skydd som möjligt av vegetationen. Vid båten som låg i den lilla viken innanför ön lade jag ifrån mig ryggsäcken, laddade bössan, tog på mig masken och handskarna. Så började vi krypa mot gömslet i den ansmygningsväg jag röjt upp. Det har redan blivit en liten stig där.

Framme vid gömslet satte jag mig på huk och spanade ut över vattnet. Ca 100 m ut i det gråa gryningsljuset låg det en stor flock med fåglar, mest knipor men även lite änder. Jag började försiktigt förbereda oss. Lade bössan i knät, tog fram tollingföremålen och bytte koppel på Akka till ett mycket längre så hon kunde tolla men inte ägna sig åt fågeljakt på egen hand.

Hon stirrade ut mot fåglarna och väntade spänt på att jag skulle kasta tollingapporten. Första kastet kan vara kritiskt, speciellt när det är knipor med i flocken. De låter sig aldrig lockas av hunden och flyr lätt när det dyker upp en fara och kan då dra med sig änderna. Därför började jag med ett kort kast som Akka kvickt hämtade in. Alla fåglarna låg kvar men änderna visade tydligt att de upptäckt henne och sträckte sina halsar.

Vi tollade några gånger till och änderna gled sakta mot oss. En gång visade Akka intresse för dem men hon fick snabbt en signal med kopplet för att komma ihåg sin uppgift. Precis utom skotthåll stannade änderna upp och verkade lite oroliga. Jag lät Akka sitta kvar en liten stund innan jag kastade på nytt. Nu satte de fart igen och kom snabbt inåt. Jag viskade till Akka att sätta sig intill mig och kvickt hoppade hon på plats.

Sakta och så försiktigt jag kunde reste jag mig och sköt den and som låg närmast. Fåglarna lyfte men jag lyckades fälla en and till. Några änder låg fortfarande kvar. Ett märkligt beteende som jag sett ibland. De verkar nästan som de vaknat ur en hypnos och inte kan förstå vad som hänt. Det slapp dock en av dem att fundera på nån längre stund. Jag tog av Akka kopplet och sa åt henne att apportera. Hon simmade snabbt ut och tog först den and som fortfarande låg och sprattlade i vattnet och levererade den med ett ärevarv medan de två andra kom direkt in och placerades i min hand.

När jag hämtat ryggsäcken och torkat av Akka tog jag fram fikat och vi delade nöjda på vår matsäck. Att lyckas fälla tre fåglar på en tolling händer ju inte så ofta.

Nu var det nästan helt ljust. Det var minimal aktivitet på kniporna så därför kändes det inte meningsfullt att lägga ut några vettar och jag beslöt att fortsätta med tollingjakten. Jag har flera gömslen förberedda för just det ändamålet.

Akka sprang lös och nosade runt i terrängen medan vi förflyttade oss till nästa plats. När vi närmade oss gömslet kopplade jag henne igen. Alldeles innan vi kom fram upptäckte jag en knipa som låg inom skotthåll. Jag laddade och vi smög försiktigt fram till gömslet men precis när vi var framme upptäckte den oss och lyfte men jag hann skjuta ett snabbt skott. Knipan slog I vattnet och försvann. Efter några sekunder dök den upp igen lite längre ut men utom skotthåll. Jag skickade ut Akka som direkt förstod vad det handlade om. Knipan dök igen när hon närmade sig. Akka låg kvar där den försvann och tittade sig omkring. Så dök den upp igen ytterligare en bit bort. Hon pressade den återigen att dyka och avvaktade tills den dök upp ännu lite längre ut.

Katt och råttaleken pågick allt längre ut och jag blev lite osäker på hur länge jag skulle låta henne hålla på. Det var ju ganska kallt i vattnet. Men så märkte jag att knipans krafter började tryta och att tiden den orkade vara under ytan blev allt kortare. Mer än 100 meter ut lyckades Akka till slut fånga den och återvända. Avlämningen blev lite halvhjärtad men vem vill lämna ifrån sig nåt man kämpat så för. Akka ruskade av sig, viftade på svansen och såg helt opåverkad ut. Hon tittade glatt på mig och tycktes mena, mer sånt husse, det var kul.

Vi gjorde ytterligare försök att tolla på både änder och skrak vid några av de andra gömslena utan att lyckas. De låg antagligen lite för långt ut för att bli intresserade av hunden. Nu hade det blivit förmiddag och jag bestämde mig för att avsluta och åka hem. Akka var fortfarande uppspelt efter knipjakten och hoppade efter fåglarna som jag hängt på ryggsäcken när vi gick tillbaka till bilen. Sista biten sprang hon före, ivrig att få komma hem och ligga i mattes knä vid förmiddagsfikat framför den varma brasan. 

Tollingmornarna med Akka är mina bästa stunder.