Våra hundars lekfullhet och tollingegenskaper är inget naturgivet och konstant hos rasen utan det varierar precis som alla andra egenskaper. Att tollingjägarna i Nova Scotia valde ut sina hundar avseende på deras extriör och lekfullhet bekräftar också detta. De som inte uppfyllde kraven fick andra uppgifter.
På jaktproven kan man se hur det skiljer sig mellan olika individer. De flesta klarar att springa fram och tillbaka med tollingapporten utan att man kan kalla det för speciellt lekfullt men det är ett fåtal hundar som verkligen tollar som det brukar beskrivas när man läser om hur jakten gick till I Nova Scotia. Men att det gällde alla tollarna på den tiden är inte heller troligt eftersom det var de bästa individerna som fick bistå vid jakten.
Hundens lekfullhet ansågs viktig men minst lika viktigt är att de klarar att tolla fokuserat utan att bry sig om de fåglar som närmar sig. Då lyfts utmaningen till en helt annan nivå och flera av de hundar som tollar bra på ett prov skulle få det svårare. Speciellt när man jagat några gånger och hunden insett att fåglarna är bytet men ändå måste prioritera tollingapporten framför de annalkande änderna.
För att trissa lekfullheten kunde man låta barnen leka med tollarvalparna och kasta pinnar och bollar. Nåt som kanske går emot de råd som dagens valpköpare kan få med sig hem då sån lek anses stressa upp hunden och försvåra en ordnad apporteringsträning
Tollingjakt 