Jag stannade till vid ett par jägare som stod efter vägen för att växla några ord. De var helt lyriska över taxens arbete och hur den drivit ett rådjur. Genom snår, ris och nyröjd ungskog i en och halv timme.
Hörde du den? Idag var hon duktig. Synd att vi inte fick skjuta.
Och du då? frågar den ene.
Jag var ute och tittade efter änder svarade jag.
Hur gick det?
Jodå. Jag lyckades locka in och skjuta en.
De tittade på mig och verkade undra, vad dillar han om? Eller….. lockat in? Nu ljuger han igen.
Sen börjar de åter att prata om rådjursjakten.
Inte utan än att man känner lite existentiell ensamhet ibland. Finns det nån som lägger ner så mycket tid och energi på att försöka locka in och skjuta några änder.
Den ende av sitt slag. Den siste mohikanen. Och ingen att prata med om sina jaktupplevelser.
Vem mer än jag bryr sig om tollingjakt?
Inga jägare. Nästan ingen av tollarfolket.
Född på fel plats och vid fel tid.
Tur att jag har Akka och Facebook.
Tollingjakt 