Ibland kan änderna reagera med ett förvånansvärt ampert beteende när hunden dyker upp. De gånger det inträffat har egentligen inte varit några riktiga tollingsituationer från början, utan skett när vi överraskat dem.
Den första gången det skedde hade jag dragit upp båten på en liten ö för att gå över till andra sidan och spana efter något att försöka tolla. Roxane var het som vanligt och låg lite före och när hon kom fram till strandkanten hoppade två änder som låg på en sten vid nästa ö i vattnet och la sig bara några meter framför henne i det smala gattet. De verkade väldigt missnöjda med besöket och fräste åt Roxane. Jag kunde lugnt sikta och skjuta en av dem och var beredd att den andra skulle lyfta men den låg kvar och verkade helt förvirrad över vad som hänt. Just det här har inträffat fler gånger och då när tollingen gått riktigt bra och änderna varit helt fixerade vid hunden. Man kan nästa beskriva det som om hypnosen har släppt och de inte lyckas orientera sig.
Nästa gång var när vi var och plockade svamp, dvs Inger plockade och jag gick en sväng med bössan. Jag sa till henne att jag går och ser om jag kan hitta nån tjäder.
Ja, gör det sa hon som börjar bli ganska trött på and. Tjäder är jättegott.
Jag gick sakta efter en å och kollade upp i träden för att om möjligt upptäcka nån fågel innan den hann sätta sig i säkerhet. På vägen tillbaka på andra sidan ån så flög det upp en and alldeles framför Roxane och la sig i selet en liten bit ut och fräste åt henne. Vid det laget borde den ha upptäckt mig men den var helt fokuserad på hunden. Det blev ett lätt skott. Inger ropade på långt håll när vi kom tillbaka. Jag hörde ett skott. Sköt du en tjäder?
Hon blev inte lika glad när hon upptäckte att det var en and.
Även om just det här nästan ilskna beteende är ovanligt så säger det en del om den instinkt som styr änderna när de simmar mot sin fiende.
Ett annat exempel är kråkor som nästan kan gå till fysisk attack mot en räv eller en uv.
Tollingjakt 