I dag blir det lite för historienördarna.

Var tollingjakten uppstod som vi känner den, när samma hund både lockar och apporterar, är oklart. Att man använde rävlika hundar för att locka in änder i fångstanläggningar som i princip fungerar som stora ryssjor finns det många exempel på i Europa. Främst i Nederländerna och England där det fortfarande finns anläggningar i drift för forskning, turistbesök och bevarande av ett kulturarv.

Decoymannen lockar in änder med sin lilla röda hund

Det engelska namnet på en sån fångstanläggning, decoy, kan härledas ur det nederländska namnet eendenkooi. Mannen som skötte anläggning kallades för kooiker och hondje är en liten hund, Kooikerhondje är alltså kooikermannens lilla hund och det motsvarande i England är decoyman och decoy dog. Någon egen ras som den nederländska kooikerhondje blev aldrig de engelska hundarna. Istället använda man sig av blandrashundar som uppfyllde kraven på färg och lekfullhet.

Kooikerhondje

Förutom lockhundarna och änderna så är det inte så mycket som liknar tollingjakten. Hundarna apporterade inte och inga skjutvapen användes. Hundarnas arbete kunde kompletteras med utfodring och tama änder som drog till sig sina vilda artfränder.

Något som tyder på att kooikerhondje har nån del i tollarnas bakgrund har jag inte sett. En exteriör likhet är ett ganska svagt indicium för ett släktskap och några större kontakter mellan Nederländerna och de områden i Nordamerika där tollingjakten bedrevs har jag inte sett till.

Lyckad fångst i decoyen

Däremot finns det helt andra förutsättningar för att engelska decoy dogs  kan ha påverkat tollarnas bakgrund. Det finns exempel ifrån Chesapeak Bay på 1850-talet att jakten bedrevs med hundar som bara lockade och att apporteringen gjordes med andra hundar.

Det ansågs att de två funktionerna var omöjliga att kombinera. Vi vet ju att det inte stämmer men det sätter ändå fingret på vad som är den stora utmaningen under en tollingjakt. Att hunden lekfullt men under kontroll ska kunna tolla utan att ta nån notis om fåglarna som närmar sig trots att den vet att det är de som är bytet.

Någon direkt koppling mellan britternas decoyhundarna och de hundar med dubbel funktion som det redan i mitten av 1600-talet finns exempel på hos franska bosättare i Nova Scotia verkar inte finnas. Så frågan är var de lärde sig att tolla med apporterande hundar.

Fransmännen, eller akadierna som de kallades, hade god kontakt med urbefolkningen MicMacs, och blandäktenskap var inte ovanligt. En till viss del gemensam kultur skapades och utbytet av t.ex. jaktmetoder flödade fritt. 1755 fördrevs akadierna från Nova Scotia med omnejd av britterna och då blev säkert deras decoy dogs uppblandade med de hundar som redan fanns i området.

En akadisk familj. Mannen kommer hem med sin hund efter en jakttur

Något som talar emot att tollingjakt med apporterande hundar var ett nordamerikansk påhitt är att det finns källor som säger att tollingjakt tillämpades i Frankrike under slutet av 1700-talet. Givetvis kan jaktformen kommit därifrån till Nordamerika men några uppgifter om tollingjakt i Frankrike tidigare än de från Nova Scotia på 1600-talet har jag inte hittat. Den franska befolkningen i Nordamerika hade kontakter med moderlandet så det är inte säkert att idén med tollingjakt kom från Frankrike utan kan lika gärna gått i motsatt riktning speciellt då många av akadierna återvände till landet efter britternas etniska rensning av området 1755.

Tollingjakt i Frankrike 1838