När jag skjutit efter en lyckad tolling så brukar jag avvakta med att skicka ut hunden. Det är bra att få koll på om någon av fåglarna är skammad och ska hämtas först eller kanske för säkerhets skull behöver en smäll till även om hunden brukar prioritera den fågel som fortfarande sprattlar lite.
En skammade fågel gör allt för att komma undan och kan om den inte är alltför skadad snabbt försvinna. Knipor brukar dyka blixtsnabbt om de har lite liv kvar och då gäller det att vara beredd att skjuta så snart de kommer upp igen. Några fler chanser kanske man inte får innan de försvinner ur skotthåll.
Akkas bästa gren är att simma långt ut för att fånga en skadad and eller knipa. Jag är tacksam för hennes talang men samtidigt kan förföljandet bli lite väl långt ibland. Som längst har hon simmat 500 m och jag förlorade henne ur sikte. Jag tog fram kikaren och upptäckte ett litet rött huvud på andra sidan viken där hon simmade efter vassen och letade. Till slut tröttnade hon och började simma tillbaka. Halvvägs verkade hon bli osäker och började snurra runt men kom åter i kurs när jag blåste i pipan.
När hon återvänt trodde jag hon skulle vara helt slut men hon ruskade bara på sig och viftade på svansen som efter vilket litet dopp som helst. Lite värre kan det bli om hon simmar så långt ut på helt öppet vatten efter en bortflyende knipa. Då gäller det att försöka värdera risken innan jag skickar henne, speciellt sent på hösten, då det är kallt i vattnet. Jag är inte heller helt säker på att jag kan blåsa av henne när hon är i jaktläge. Då verkar rovdjursgenerna verkligen slå igenom. Om jag värderat läget rätt kommer hon i kapp knipan och pressar den att dyka tills den blir trött och hon kan fånga den.
Nu tillhör det här tack och lov undantagen men det kan hända annat som man inte varit beredd på. En gång hade Roxane lockat in en ensam gräsand som jag lyckats skjuta. Nöjd med bedriften så tänkte jag att det var dags för en fika och dela en macka med den som gjort jobbet. Precis då kom sex-sju storskrakar som inte brytt sig om skottet simmande från höger. Snabbt fick vi ändra plan och lyckades även locka in och skjuta en av skrakarna.
En annan gång så hade jag skjutit några krickor och gjorde mig klar att skicka ut Akka som stod utanför gömslet när några änder kom flygande förbi på ganska långt håll. Precis när de passerat gjorde de en 180 graders sväng och gick ner för landning 20 meter framför oss och glodde på Akka som glodde tillbaka. Så kvickt jag kunde stoppade jag i några nya skott och lyckades skjuta bägge två.
Att fåglar som legat på långt avstånd flyger för att snabbt komma närmare hunden kan hända ibland. Men att fåglar som redan är i luften på långt avstånd går ner för landning framför hunden var första gången.
Tollingjakt 