Det finns inget magiskt som gör att tollarna kan locka till sig änder. Faktum är att det kan fungera med hundar av andra raser eller något annat som fåglarna upplever som en fiende. Bl.a. finns det exempel på att man drog ett rävskinn efter stranden eller med ett rött tygstycke försökte ge intryck av en räv.
Många hundägare har säkert erfarit att änder eller gäss kommit simmande när de tagit en promenad med hunden vid en sjö eller ett vattendrag. I skärgården förekom det att man jagade skrak genom att ha en röd hund som luskade runt på stranden. Någon tolling var det inte frågan om utan man hade bara en hund som exteriört passade för uppgiften.
Sir Ralph Payne-Gallwey som 1886 skrev boken ”The Book of Duck Decoys” provade bl.a. att locka in änder i decoyen med en mops som han lånat från en kvinnlig bekant och en apa som han köpt av en positivhalare. Tyvärr gjorde ingen av dem succé. Mopsen visade sig omöjlig att styra och apan klättrade runt i decoyen och skrämde änderna för att till sist ramla i vattnet. Tyvärr blev apan förkyld, fick lunginflammation och dog.
Även om dessa experiment misslyckades så fungerar det alltså att locka in änder och gäss med det mesta i hundväg, t.o.m. svarta labradorer. Varför ska man då ha en tollare?
Jo, för att det fungerar bäst med en tollare och här är är de historiska källorna entydiga. En rävlik och lekfull hund med yvig svans är det bästa. Och vill man precis som harjägaren eller älgjägaren ha ut mesta möjliga av sin jakt så använder man en hundras som är specialiserad för uppgiften.
Tollingjakt 