Tobbes tollingjaktkalender 4 dec

I dag tänkte jag skriva lite om vilka krav tollingjakten ställer jämfört med tollingjaktproven. Det skall inte ses som kritik av proven utan är bara en beskrivning av hur det ser ut. I det stora hela tycker jag att våra jaktprov uppfyller sina syften.

Det första som skiljer sig åt är förstås den miljö som jaktproven genomförs i med publik och många funktionärer. Vid en tollingjakt är man oftast ensam med sin hund eller kanske nån gång tillsammans med en jaktkamrat. Det är så mycket som är annorlunda. Dofter av andra hundar och döda fåglar. Människor som inte beter sig som de brukar. Inte minst husse eller matte som är så nervös och spänd. Inte konstigt att en del hundar påverkas negativt och inte klarar att genomföra det som förväntas.

Ansmygningen är också nåt som skiljer sig avsevärt mot vad som skulle krävas för att lyckas på en tollingjakt. I praktiken måste man verkligen gå ”all in” för att osedda komma fram till gömslet och kan man inte få skydd av vegetationen måste man krypa och funkar inte det så får man helt enkelt sätta sig på plats innan, helst före gryningen, och hoppas att det dyker upp fåglar som man kan försöka locka in. Kamouflagekläder, maskerat ansikte och maskerade händer är ett måste för den som vill minimera risken för upptäckt.

Men på ett jaktprov är syftet att visa att man med hunden under kontroll klarar att ta sig fram till gömslet på ett sätt som åtminstone liknar att smyga. Alla hundförare har inte heller de fysiska förutsättningar som krävs för en riktig ansmygning.

Gömslena vid jaktproven har också oftast en hel del övrigt att önska för att de skulle duga vid en skarp jakt. Då skulle de vara betydligt större så att föraren någorlunda bekvämt kan sitta och utföra sin uppgift utan att röja sin närvaro. Hunden måste även kunna vara helt dold om man vill göra en paus i tollandet. Ett kamouflagenät uppsatt mellan två käppar och inget mer skulle inte heller duga. Jag försöker alltid komplettera gömslet med lite ris och buskar för att det bättre ska smälta in i omgivningen.

När man tollar vid jakt skulle det aldrig falla jägaren in att sitta med ryggen mot vattnet. Hur fåglarna beter sig avgör hur man tollar så det gäller att hålla koll. Där har jag själv syndat vid ett jaktprov i ivern att få igång tollingen på Akka. Att sitta rättvänd är ett enkelt sätt att trots allt göra provet lite mer jägarmässigt. Tycker man det är svårt så får man öva precis som man övar på andra moment.

Tollingföremålen är också något som ibland skiljer sig mot vad som kan vara lämpligt vid en riktig tollingjakt även om det blivit betydligt bättre numera. Jag försöker använda små och diskreta tollingdummyer och ibland en sunkig tennisboll om jag vill försöka få lite mer fart på Akka. Ett stort färggrant föremål med flärpar som fladdrar genom luften kan få fåglarna osäkra och skrämma dem på flykten.

Vid en jakt är det viktigt att hunden är under kontroll när den tollar och här är det ingen skillnad på hur det bedöms under ett prov. Fåglar kan i och för sig lockas av en hund som luskar runt på egen hand men då tappar man kontrollen och kan inte påverka situationen och styra hur fåglarna simmar mot gömslet eftersom de gärna följer efter hunden.

Tidigare ansågs det vara ett stort fel om hunden gick ner i vattnet under tollingarbetet. Men att hunden ibland lite försiktigt går ner i vattnet spelar ingen roll vid en jakt. Även en simmande hund drar till sig fåglarna men då har man också tappat kontrollen över situationen. Den hårda bedömningen tillämpas inte heller längre. En hund som kommer störtande som ett rött monster ur gömslet och kastar sig i vattnet efter fåglarna är dock en katastrof. Då finns det inte längre några fåglar kvar att tolla.

Att låta hunden sätta sig och kika fram vid gömslet innan skottet för att kunna markera det som faller förekommer inte heller vid jakten. In med hunden bakom nätet och kom till skott så fort som möjligt brukar jag tänka när det är dags att skjuta. Akka har ändå koll vart änderna hamnat. Men skjuter man medan hunden är ute på en egen liten tollingtur har man gjort en olydig hund ännu olydigare.

Vid en tollingjakt med en ensam skytt blir det oftast bara en eller två fåglar fällda. Är man som jag beväpnad med en halvautomat kan man nån enstaka gång hinna skjuta tre stycken. Apporteringarna är ofta ganska enkla men ibland kan hunden få ge sig iväg lite längre efter en skammad eller bortflytande and och någon gång kanske man måste försöka sig på en vattendirigering.

De stora söken och oftast inte heller några andra landapporter blir aktuella vid en tollingjakt men jag tycker ändå att det är viktigt att ha med det på ett prov. Tollaren behöver också ha en lite bredare kompetens för att vara ett relevant val för dem som vill ha en apportör.

Jaktproven är viktiga för att utvärdera och utveckla våra hundar och det är lätt att misströsta om det inte går som man önskar på proven. Men en hund som inte klarar alla moment på ett prov kan ändå fungera bra som tollingjakthund och tollingdomare i all ära, de hårdaste och mest rättvisa domarna kommer att vara de fåglar du försöker tolla.