Ännu en andjaktsäsong är över. Det är sällan jag kan hålla på till sista november som är stoppdatumet för gräsänderna. Viltvattnet fryser tidigt och isen lägger sig strax efter även på de ställen i havet där jag jagar.
För att få ut mesta möjliga blir det ofta väldigt intensivt under den korta jaktsäsongen. Egentligen är det bara behovet av vila, vädret och att hålla äktenskapet flytande som begränsar när jag jagar. Så det gäller att vara ajour med väderprognoserna och var fåglarna verkar hålla till. Det gäller även att hålla koll på utrustningen. Att sitta och försöka reda ut ihop trasslade vettar medan kniporna flyger eller att upptäcka att tollingföremålen är kvar i den andra jackan när det ligger en flock gräsänder inom tollingavstånd utanför gömslet är inte roligt.
Jag lägger ner mycket tid på att bygga gömslen och röja för ansmygning och tolling. I år hade jag 8 gömslen med kamouflagenät och några till som var helt naturella. Sen gäller det att hinna med att ta ner näten innan snön kommer. Det är alldeles för vanligt att jägare lämnar skräp efter sig som inte hör till naturen. Alla tollinggömslena kan jag nå landvägen om jag inte har båten i sjön eller inte känner för en båttur.
Mitt jaktintresse har varierat under åren men i det stora hela har det varit ganska måttligt då jag även haft andra intressen som jag ville ägna mig åt. Men när vi skaffade oss tollare och jag upptäckte tollingjakten blev intresset riktigt nördigt. Inte konstigt att Inger ibland kallar mig för jöp ( = jaktligt överintresserad person) numera.
När jag jagar börjar jag i gryningen och smyger mellan gömslena och spanar efter änder som ligger inom tollingavstånd. Ibland ligger det redan fåglar inom skjutavstånd och då hoppar vi över tollingen och försöker få till ett avslut ändå. Knipor tollar jag inte längre på då jag aldrig lyckats locka in dem. Om jag inte upptäcker några fåglar vid gömslet brukar jag ändå låta Akka tolla. Det har hänt flera gånger att det då dykt upp änder som jag inte sett innan och tollingträning kan hon inte få för mycket av.
Tollingmornarna med Akka är så sköna och avkopplande. Just då finns bara vi, naturen och änderna. När fåglarna närmar sig är det riktigt spännande och jag blir helt uppslukad av uppgiften. Det är många tankar och beslut som far genom huvudet.
Nu kommer de. Hur många? Vilka ska jag försöka skjuta? Varför stannar de upp? Ska jag tolla igen? Hur långt håll är det nu?
Samtidigt ska jag ha bössan snabbt tillgänglig och hålla ett öga på Akka som är en jaktintresserad dam som vet att fåglarna som närmar sig ska hämtas och tycker att tollingen är onödig. Det verkar dock som hon fått en bättre insikt om att tollingen är nåt som måste göras innan det blir nån apportering. Inte idealiskt men hennes apporteringar i havet är desto bättre och hon kan helt orädd simma långt ut efter skammade fåglar. Dyker fågeln ligger hon kvar i området och tröttar ut den tills hon kan fånga den.
Tollingjakt som jag bedriver den är inget för den skjutglade och ofta får vi åka hem utan byte precis som vid många andra jaktformer. Vid en lyckad tolling kan man inte räkna med mer än ett par skjutna änder. Så i det här fallet är det verkligen resan som är mödan värd.
Sent på hösten jagar jag oftare med vettar dels för att det inte dyker upp lika många tillfällen att tolla och dels för att den jaktformen funkar bättre senare på säsongen.
Innan jag fick tillgång till en jaktmark med möjlighet till tollingjakt så åkte jag ofta ut bara för att locka in fåglar utan att skjuta dem. Det gav mig erfarenheter och kunskap om hur tolling går till och hur fåglarna kan bete sig när hunden dyker upp vilket kom väl till pass när jag senare kunde prova på tollingjakt i skarpt läge.
Att träna på att tolla in fåglar borde vara lika självklart som att träna linjetag och markeringar för den tollingjaktsintresserade.
Tollingjakt 