Jag hade inga stora förhoppningar när jag åkte ut då vi haft väldigt lite änder hittills i höst. Vid första gömslet var det tomt förutom fjädrarna av en gräsand som blivit tagen av en annan jägare.
Jag tollade med Akka en stund, mest för tränings skull. Hon är väldigt ofokuserad ibland och vill gärna hålla koll på om det kommer in några fåglar så jag försöker jobba på att hon ska bli bättre. Ibland har det då dykt upp änder som jag inte sett innan men denna gång hände inget.
När jag spanade med kikaren upptäckte jag en stor flock som låg i en vik ca 500 m bort. Med jämna mellanrum dök nån fågel och försvann en stund vilket tydde på att det var knipor. Men så upptäckte jag att några av dem vickade ner överkroppen under vattnet så bara rumpan stack upp. I flocken fanns det alltså även änder.
Viken där de låg är omgiven av ett brett vassbälte vilket gjorde att det var omöjligt att komma åt dem med tolling. Jag beslöt att ta mig vidare till ett annat gömsle en bit bortom viken. Kanske kunde det ligga fler fåglar där som jag inte upptäckt med kikaren. Vi gick tillbaka till bilen och åkte runt för att komma lite närmare. Precis när jag skulle parkera dök det upp en räv som flydde och försvann efter stigen vi skulle gå. Jag lät Akka nosa i rävspåret och det tog inte många sekunder innan nästa ”rävrumpa” försvann mellan träden. Jag fortsatte mot gömslet och efter några minuter mötte jag en uppspelt Akka. Att jaga räv var tydligen kul.
Jag såg på Akka att hon kände vittring när vi smög sista biten mot gömslet. Och jodå… mycket riktigt. Det låg ett par änder en bit ut.
När vi gjorde oss klara för tollingen såg jag att Akka stirrade stint åt höger. Jag vred på huvudet och upptäckte tre krickor som kom simmande och snart var inom skotthåll. Någon tolling behövdes inte och jag tog några djupa andetag för att få till ett bra avslut. Jag lyckades skjuta alla tre och skulle just skicka Akka, som stod utanför gömslet, för att apportera krickorna när det kom två änder flygande förbi oss på ganska långt avstånd. Troligen skrämda av skottlossningen tänkte jag när de plötsligt svängde 90° och flög rakt emot oss och fällde 20 m framför gömslet. Där låg de blick stilla och stirrade på Akka som glodde tillbaka. Jag kände i jackfickan. Bara två skott kvar, resten låg i ryggsäcken en bit bort. Medan Akka och änderna fortsatte med arga leken laddade jag försiktigt bössan. Trots min begränsade eldkraft gick det bra och inom bara nån minut så låg det 5 fåglar i vattnet framför oss vilka Akka enkelt kunde hämta in. Änderna fick bli dagens lunch.
Krickorna tror jag aldrig upptäckte Akka utan de hade bara oturen i simma rakt in i vår fälla. Änderna däremot blev helt klart inlockade av henne då de vände när de redan var på väg bort ifrån oss och med fullt fokus flög rakt emot henne. Det har hänt mig några gånger att fåglarna först upptäckt hunden och sen flugit mot den. Den här gången var lite speciell då änderna redan flög när de upptäckte Akka som inte tollade utan bara stod still och viftade på svansen, ivrig att få hämta in krickorna.
Varför hände det denna gång och nästan aldrig annars? Det finns hur mycket som helst att lära sig om tolling men en del kommer jag nog aldrig att förstå utan bara få acceptera att utfallet varierar.
Tollingjakt 